IS och Bibeln

För några år sedan läste jag en bok om IS soldater och det slog mig hur ivriga de var att döda de som inte trodde "rätt". Jag förstod inte logiken. Borde man inte snarare låta dem leva så att de skulle ha en möjlighet att hitta den "rätta tron" istället? Sedan var det någon som förklarade det för mig: En person som vägrar tro kommer bara att göra mer och mer ont. Då är det bättre att de dör snabbt så att inte helvetet blir lika eländigt för en som om man hade haft tid att synda ännu mer. Tja, logiken blev förstås mer tydlig, men så handlar det ju om en organisation som IS och inte om vanliga människor. Själv föredrar jag min religions version:

Hesekiel 33:11
Sva­ra dem: Så sant jag le­ver, säger Her­ren Gud, jag öns­kar in­te den gudlöses död. Jag vill att han upphör med si­na gärning­ar och får le­va.

En fd. terrorist berättade en gång varför han inte längre är det: Han hamnade i fängelse med sina terroristkompisar och konstaterade att om dessa människor var de som skulle leda det goda himmelska samhället, så föredrog han att inte vara med dem. Så kan det lätt gå mellan människor. Hesekiel talar också om att vi behöver nya hjärtan. Allihopa.

Tavla

Ibland är det bara så jätte vackert här.

Skolstart i förskolorna

Det är oktober och det innebär skolstart. Vi köpte material till förskolorna, delade upp det och förde det till byarna.

På bilden sitter Waly Thiao (ansvarig för församlings-förskolarbetet), Marie Diouf förskollärare, presidenten för föräldrarådet i Dioral (vars namn jag tyvärr har glömt) och kapellförsamlingens ansvarsperson Waly Faye. De tar emot årets skolmaterial. 

Vi var lite oroliga för att vägarna skulle vara svårframkomliga eftersom det kommit mycket regn på bara 1,5 månader, men det hade redan hunnit torka upp en hel del.

I Tock-à-Mbel höll de på att städa upp skolgården och då jag frågade om jag fick fota tyckte Antoine Diouf att jag gott och väl kunde hjälpa till med plogandet. Men det fotot visar jag inte :)

Sedan kom en hel hop med barn och visade upp sina leksaksbilar. Kreativa unga människor!

I Konème har förskolan länge fått låna statens klassrum, men nu finns det så många årskurser i franska skolan att vi måste hitta ett nytt ställe för undervisningen. Ett tag var det tal om kapellet, men vi avrådde församlingen från det, eftersom det inte riktigt finns någon lämplig skolgård där.

Lyckligtvis ser det ut som om det kommit tillräckligt med vatten för att hirsen ska mogna på de flesta åkrarna. Vi får se hur det går med jordnötterna, för att inte tala om bönorna. Tack för regnen!

Tandläkare

Idag har jag varit till en av de bästa tandläkare jag någonsin träffat. Han var proffsig, vänlig, effektiv, trygg, förklarande och allt man kan önska sig. Sådana tjänster är lättast att få tag på i Dakar. På söndagen gick jag alltså i gudstjänst i huvudstaden. Kyrkan har för vana att be besökare att presentera sig efter mässan, så jag bjöds upp och nämnde något om att jag var där för ett tandläkarbesök. Förtås (borde jag ju ha fattat) önskade alla att jag snart skulle bli helad och börja må bättre.

Det här är ganska talande för skillnaden mellan en finländare och en senegales. Finländaren går ofta till tandläkare i förebyggande syfte. Jag hade inte tandont, men jag visste att mina tänder antagligen behövde lappas eller vårdas på annat sätt. De flesta senegaleser jag känner (vilka väl hör till senegalesisk medelklass) går först då det gör ordentligt ont (om ens då). Varför? Jo, finländare har tandvårdsprogram för folkhälsa för hela befolkningen och i Senegal är västerländsk sjukvård ett ganska nytt fenomen. Ofta kostar det dessutom sjukt mycket (i senegalsesisk standard) och nivån kan i värsta fall vara riktigt dålig. Vanliga åtgärder är att dra ut tanden eller ge antibiotika (antagligen för att tanden redan är i dåligt tillstånd). Man har helt enkelt inte vanan att göra förebyggande tandvård annat än tandborstande.

Senare gick jag till en restaurang i centrum. Det var som att stiga in i en annan värld: Svalt, super snyggt, väl genomtänkt stil, inga flugor som i Fatick, härlig mat och variation i menyn osv. Plötsligt vällde en skock senegalesiska tonåringar in för sin lunchpaus. De var tydligt vana med standarden, hade snygga kläder och mobiltelefoner och råd med höga priser. Gränsen mellan fattig och rik går inte mellan Europa och Afrika. Man kan nog inte säga att den går mellan landsbygd och stad heller, men kulturskillnaderna går sannerligen mellan stad och landsbygd. De jag jobbar med hör till landsbygdsbefolkning med traditionella värderingar. De som finns i staden gör sin egen blandning av kultur. I möte med andra afrikaner än senegaleser brukar jag ofta tycka att senegaleserna är mer traditionella. Undrar när restaurangens tonåringar går till tandläkaren - då det gör ont eller i förebyggande syfte?

PS. Syftet meddet här inlägget är att Afrika inte är den lidande schablonen, utan människor av kött och blod med invanda tankemönster och utmaningar som vi borde göra mer för att försöka förstå. Afrika är också rika tonåringar, högutbildade människor, en rikedom av olika kulturer i flera lager, kreativa entreprenörer osv. Bara för att jag mest träffar en viss folkgrupp i Afrika, betyder det inte att den andra sortens Afrika saknas.

Änglar

Jag skulle göra pyssel som förskollärarna kunde testa på under seminariet. För länge sedan hade de gjort änglar av kaffefilter, så det tyckte jag vi kunder repetera. Om några av dem redan hade vanan inne skulle det vara lättare att ta till sig. För att kontextualisera tyckte jag änglarna kunde vara afrikanska. Helt teologiskt ska de flesta änglar inte ha vingar (serafimer är ett undantag) och så tyckte jag vi kunde ta den aningen mer ekologiska versionen med oblekta filter. 

För säkerhets skull frågade jag några kolleger hur änglar uppfattas i serer traditionen. Jag var förstås inne på helt fel spår: Änglar har skinande vita kläder, man ser inte deras ansikten och hud pga ljuset som strålar från dem och de flyger (med vingar). Jaha, nå, då får det helt enkelt bli gubbar och gummor istället.

Seminarium 2019

Vi har haft förskollärarseminarium. Första dagen diskuterade vi hur vi kan förbättra stadgarna och göra arbetsfördelningarna tydligare. Den delen tog mer tid än jag hade förväntat mig, trots att jag vid det här laget borde känna till att diskussioner tar lång tid här. De två följande dagarna fick vi undervisning om lektionsplanering. Då zoomade jag ut, för diskussionen gick på snabb serer och jag visste att lärarna var kunniga. Istället jämförde jag en översättning av ”Kristinoppi”, som godkändes som Finlands evangelisk lutherska kyrkas katekes 1948, med originalet. Det gäller att veta vad vi trycker upp och samtidigt checka att alla avvikande serer-bokstäver faktiskt är rätt placerade. Datorerna brukar inte alltid känna till tecknen.

Paul Ngor Sarr, Coumba Faye och Robert Made Ndiaye pysslar.

På torsdagen undervisade jag teckning och pyssel. Teckning är något man inte längre lär sig så bra i de statliga skolorna. Det var bättre förr. Kunskapsnivån är lägre nu eftersom det är bråttom att skola tillräckligt med lärare för alla Senegals många barn.  Att undervisa utan att kunna alla ord gick rätt så bra. Det gick att visa på tavlan och förskollärarna fyllde i med den rätta geometriska terminologin. Den undervisar de regelbundet. De flesta verkade också gilla att pyssla. Dagen avslutades med sångundervisning av Nicolas Sarr.

Sista dagen inleddes med några teckningar och fortsatte med en repetition av fjolårets tema om miljöskydd. Denna gång handlade det mer om hur man kan undervisa barnen. Vi talade om återvinning och sopsortering. Hela seminariet avslutades med en utvärdering. Då vi åt lunch fick en av mina kolleger budet att hens mamma dött. Det var inte oväntat, men för mig kändes det stort, trots att vuxna senegaleser försöker vara väldigt stoiska och mamman trots allt var till åren kommen.

På lördag var det alltså dags för begravning. Min bil är på reparation i Dakar, så jag åkte taxi med en församlingsbekant. Landskapet var grönt och hirsen har t.o.m. fått kolvar på sina ställen. Hoppas den kan ge gos skörd! Delar av vägen låg under vatten, men det var en grusväg så det gick. På begravningen var det inte lika många av kyrkans folk som det brukar, men alla gjorde sitt bästa för att ta hand om mig i alla fall. Senegaleser är så generösa och gästvänliga! Under lunchen ca 15.30 hörde vi de första åskknallarna. Molnen hopade sig och vi var tacksamma att taxin hämtade oss i god tid. Väl framme i Fatick föll de första dropparna och det började ösa ner då jag öppnade porten till min gård. Fast det var ganska vackert måste jag säga.

A uut’a

En morgon vaknade jag med svullet finger. Det var knappt synligt med det kändes sannerligen annorlunda och mer än jag varit med om förut. Dagen innan hade det svidit lite där nagelbandet skadats. Jag kom genast att tänka på bekanta som fått allvarliga men: Min bror som fick benröta. Flera vänner vars händer eller fötter har svullnat till så mycket att de sett ut som bollar och huden lossnat i stora sjok. En av dem kan inte längre använda sitt lillfinger, som nu är förtvinat.

Sår är inte att leka med i detta land och nu var mitt finger svullet. Borde jag genast gå till läkaren? Nej, om det inte syns skulle läkaren att anse att det inte är något och be mig komma tillbaka om det inte blev bättre. Men ifall det var en aggressiv infektion vore det säkert bra att börja medicinering så fort som möjligt. Jag beslöt ändå att vänta och se, vilket var bra, eftersom svullnaden gick ner av sig själv. Men det var en allvarlig påminnelse om att ta hand om eventuella sår och att minnas solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade.

Jag tackar Gud att svullnaden gick ner. Inte för att jag är överreligiös, som man kunde tro i Finland, utan för att det är det vanliga sättet att uttrycka sin lättnad i det här landet. Trots det är det inte bara en fras. Man menar nog sitt tack till Gud. Missionärerna har inte fört religiositet till Afrika. Det fanns här långt före oss. Be gärna att människor här skulle slippa allvarliga infektioner.

Arbetsresa

Har varit i Dakar på möte med finska kolleger och för att göra reparationer på bilen. En fördel med Dakar är att det går att få tag på allt möjligt, som glass med kolleger eller häcksax eller kopior av nycklar. Det skadar inte att havet är vackert och att regntids vyerna till och från stan gör mig glad.

Ryggproblem

Jag har ryggskott. Inget svårt fall, men det är första gången och tillräckligt för att få mig att ta mig en funderare. Dags att sluta sitta så mycket. Måste nog också komma igång med att äntligen införskaffa  stolar i rätt höjd. Stolar i Senegal tenderar att vara högre än de i Finland. Vet inte varför. Madrassbyte kunde också vara bra. Men viktigast är att sitta mindre och kortare stunder.

Nu grönskar det!

Det har regnar nästan dagligen under nästan en vecka. Korna och andra djur kan äta gräs igen. vägarna är gyttjiga och himlen molnig, vilket jag tycker är vackert i kombination med sol. Här är några bilder av omgivningen.   

De hugger träden

Två gånger har jag trott att regnperioden börjat, och två gånger hade jag fel. Båda gångerna tog det flera veckor för nästa regna att komma. Åkrarna torkar för andra gången och korna svälter. Getterna klarar sig, för det har spirat lite gräs, men det är inte tillräckligt för de större djuren. Så nu hugger djuruppfödarna grenar av träden för att rädda vad som räddas kan. Det här är klimatförändring med konsekvenser. Oberäkneliga regn som kommer allt senare på året. Om det inte kommer ordentliga regn snart kommer många att ha förlorat alldeles för mycket. Det är redan så pass illa att jag utgår från att kommer att finnas många som knackar på min port flera månader framöver. Det kan också påverka barnens skolgång.

Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.