Seigneur aie pitié de nous

Det är final i Afrikas fotbollsmästerskap. Senegal har aldrig vunnit (enligt vad jag hört) och nu spelar de. Gatorna var för några timmar sedan fulla med flaggor på bilar, kinder, hus t.o.m. gator. Jag blev tvungen att skaffa en jag också. På youtube hör man intervjuer med maraboun (muslimska ledare med traditionella mystiska krafter). Mina kristna vänner ber till Jesus. Ikväll gäller det att inte köra i trafiken!

Det blev en flicka och en pojke!

Häromdagen var jag på en begravning igen. Det var en molnig och blåsig dag, så jag tror jag åt en del sand under måltiden. På hemvägen njöt vi kvinnor i bilen av vackert nygrönt landskap efter det första regnet. (Hoppas det kommer mer!) Väl i Fatick fick Anne Marie reda på att vår vän åkt till sjukhuset för att föda redan tidigt på morgonen. Hon tyckte vi skulle fara dit och be med svärmodern. Det är viktigt att uppmuntra varandra.

Väl framme visade det sig att vi fick träffa vår vän, så vi gick och bad med henne. Det syntes att hon hade ont, så bönen blev ganska kort. Sedan gick vi ut med de övriga väntande. Inte många minuter senare fick vi ett besked om att ett barn fötts. Jag trodde först att jag missförstått, eftersom jag inte hört något ljud från mamman trots att vi bara befann oss en vägg bort. Men en liten stund senare hördes en späd röst. Kanske fem minuter senare fick vi beskedet: ”Det blev en pojke och en flicka!” Det var en fantastisk upplevelse att sitta där ute med svärmodern, pappan och andra bekanta och tänka på tvillingarna som just kommit ut i världen.

Uppenbarligen hade mamman redan tidigare fått flera olika förslag på muslimska och serer böner för att skynda på förlossningen. Då vi kom sade en av kyrkans kvinnor att nu kommer pastorerna och ber för henne. Rent tekniskt stämmer det ju inte, men Anne Marie kallades pastor medan hon var på sin praktik, så jag tycker inte det är helt fel. Efter förlossningen fick vi träffa mamman och barnen. De var underbara små knyten som delade säng med sin mamma. Vi bad igen. Sedan sade en av sköterskorna leende: ”Ni kan ju be för henne också” och pekade på sången bredvid där en gravid kvinna låg på sidan i värkar och masserades på höften av en äldre kvinna. Så då gjorde vi det. Det gick bra för dem också!

À propo inlägget om brödsmulor

I juni skrev jag ett inlägg om hur man gör i Senegal med skräp. Här nedan en link till en katolsk nunnas kommentarer om samma sak:

Vad är en missionär?

Jag har funderat vad som gör en missionär till just det istället för något annat. Man kan ju vara bara hjälparbetare. Och man kan ju vara missionär på samma ort där man vuxit upp. Skillnaden till annat hjälparbete är väl att en missionär egentligen ska älska dem hen jobbar med/för. Klart man kan älska sina medmänniskor som vanlig hjälparbetare, men det är inte alltid en utgångspunkt. Bibelns version kräver det. Ibland lever några upp till det :) Det behövs också missionärer som går ut i andra delar av "hela världen". Det är en skillnad på att leva i en (post)kristen kultur och som kristen minoritet. Jag tror på riktigt att Jesus ord och person tillför något som inte finns i andra religioner och livsåskådningar. Och vi behöver ju faktiskt lära av varandra. Kulturer ger perspektiv.

Åt vilket håll borstar du brödsmulorna?

Då jag som barn nyss hade flyttat till Finland satt jag hemma hos en klasskamrat. Hennes föräldrar ställde mig plötsligt till svars. Jag hade borstat ner brödsmulor från bordet. Ingen hade någonsin sagt något om det förut och jag hade inte ens tänkt på att smulorna hamnade på golvet. Det var sannerligen förvirrande. Min kompis föräldrar fick mig att fundera på vem som skulle sopa upp smulorna. I Senegal hade det alltid varit Fatou som gjorde det, men i Finland var det förstås en annan sak. Sedan dess har jag alltid borstat smulorna i en liten hög uppe på bordet och ofta satt det in skräpkorgen efteråt - tills nu.

Nu har jag börjat borsta smulorna på golvet igen. Golvet sopas nämligen ofta, då dammet faller snabbt. Golvet är inte heller en plats jag kommer i kontakt med så värst mycket längre. Brödsmulor på golvet har inte samma praktiska konsekvenser i Fatick som i Finland. Och i ett senegalesiskt hem är det ännu mindre relevant. Vanligen har man ingen roskis inom synhåll. Man sitter mest ute på gården. Om man tappar mat sopas det upp efter måltiden och slänger man ett papper sopas det också upp ur sanden allra senast nästa morgon. Så det finns egentligen ingen orsak att lära barn att slänga skräp i skräpkorgen. Följden är att alla slänger sitt skräp (t.ex. plastpåsar för dricksvatten under en begravning) varhelst de råkar befinna sig på stan eller hemma eller på vägen. Förr var det inte heller något problem, eftersom nästan allt var ekologiskt nedbrytbart. Det åts ofta upp av djur. Men idag är det ju ett gissel.

Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 

Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.

Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.

Lugnare tider igen, pust!

Efter en het vecka har vi igen fått njuta av mer behagliga temperaturer. Skönt! Det känns också som om den värsta arbetsbrådskan är över nu. Efter konfirmationsseminariet var jag rätt matt. 

Trots min matthet kunde jag inte låta bli att gå på consultation sérère. Det är något jag önskat delta i sedan jag flyttade hit. Varje år (tror jag) samlas olika kyrkors sererkristna och diskuterar vilka delar av serer traditionen som passar ihop med kristendomen och vilka saker kristna ska undvika eller ändra på. Det här var första gången jag haft möjlighet att närvara. Temat var familjeliv. Trots mina fem år i landet hade jag enorma problem att hänga med i det som sades. Lyckligtvis hjälpte Anne Marie mig allt emellanåt och dessutom piggade en grupp kvinnor upp det hela med lovsånger (i serer-tappning förstås!) och drama. På bilden syns kvistar som rivits av en större kvist. De representerar antingen hur serer-storfamiljen spjälkats upp i mindre familje-enheter eller hur tvister i familjen kan splittra gemenskapen. Det blev lite oklart för mig.

 Det blev sedan några intensiva dagar av förberedelser för söndagsskolseminariet. Veckoslutet innan blev det klart att jag absolut behövde ladda batterierna lite. Så jag for till Mbour för att läsa, äta annorlunda, göra inköp och få miljöombyte.

Seminariet gick riktigt bra. Det blev en hel del utvärdering och planering av nästa års festprogram. Vi fortsatte med lektioner i bokföring, vilket var uppskattat. Sedan delade vi på oss i de som redan lärt sig den nya metoden av söndagsskola och de som behövde lära sig grunderna i det. Anne Marie var med i teamet som tränade de nya. Ovan ser ni Rose Faye, som praktiserar det hon lärt sig. Vi hoppas kunna skola några nya lärare i församlingarna också, eftersom många inte kan lämna sina jobb för att en hel vecka.

De mer erfarna tränade lekar och teater. Ovan syns ett drama om änkan som gav allt hon ägde. Jag hoppas söndagsskollärarna kan använda teater i sin undervisning både i vanliga söndagsskolan och under årsfesten. Det behövs något annat än ord och det behövs något nytt för de äldre barnen. Men det kan jag verkligen säga, att vi hade väldigt roligt tillsammans!

A sumaa!

Det är hett här! Någon sade 44 grader enligt internet. Jag har skavsår under armarna och får spreja ordentligt med parfym då arbetsdagen blir lång. Ramadan har börjat, så alla är hemma och använder vatten strax efter sju, så då finns det inget att duscha med längre. Jag är så glad att jag är kristen. Just nu har många av mina bekanta det väldigt svårt. De flesta muslimer bara dricker så mycket vatten de får i sig då kvällen kommer och sedan finns det inte längre plats för mycket mat. Lyckligtvis har vi inte haft elavbrott som igår. Men allt som allt har det ändå varit en bra dag! Jag ska berätta mer om det då jag hinner.

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Mars 2019

Efter kyrkans årsfest fanns det en del att reda upp. Jag åkte ut till kvinnocentret och tillsammans med ansvarspersonen för utrymmet för barnens program, Anna Manga, brände vi upp de plastpåsar som använts för barnens vatten. Jag blev väldigt imponerad av Annas attityd. Hon är väldigt mån om att hennes omgivning ska vara fri från avfall.

Vi har jobbat med bibelstudier om föräldrars sätt att förmedla tro i våra pilotförsamlingar. Samtidigt kommer det också upp frågor om vad ett kristet liv verkligen innebär. Här en bild från en församlingsmåltid efter mötet.

Med förskolorna har vi hållit en 'cellule', dvs en dag med undervisning av barn och diskussion med didaktisk feedback till lärarna. Det var uppskattat och jag tror att det är ett bra sätt för de nyare lärarna att få konkreta exempel att ta efter.  

Byn Tock-à-Mbel och Thiadiayes församling har själva samlat ihop för att kunna bygga ett klassrum. Visserligen har jag inget att göra med det, men jag är stolt över församlingen, byn och vår förskollärare som varit en drivande kraft.  Toan till vänster byggdes i samband med vårt projekt för förskolorna 2015. 

Gudstjänsterna i Fatick har bara blivit bättre med åren. Även om vi inte har söndagsskola varje söndag, verkar det ändå fungera mer regelbundet än förut och barnen är glada att få träffa varandra. 

Det känns just nu som om mycket är på gång i kyrkan. Ofta hör jag ur andras mun sådant som jag önskat säga själv och som jag bett för. Det är fint att Gud verkar. Det hände bl.a. på synoden i mars, fast nu kommer jag inte längre ihåg vad det handlade om. Kyrkan har också en längre tid jobbat mycket med hur den strukturerar och planerar sitt arbete. På bilden syns en anslagstavla, som är ett litet men konkret exempel på hur t.ex. kommunikationen blivit bättre.

Årsfest och presidentkampanj

Det har varit en lång vecka och ett fullt veckoslut. Kyrkan skulle ha sin årsfest på söndag så det har blivit en del besök vid festområdets grannhus för att städa och sätta i ordning för barnprogrammet. Här nedan syns några dekorationer.

På lördagen hämtade jag en massa påsar vatten som barnen skulle få dricka. I min dumhet öppnade jag bakluckan lite för snabbt och några föll ut på marken. Men de plockades upp och tvättades. Jag har funderat på det här med plast och miljö, men i detta fall vägde barnens hälsa mer. Eftersom det är vanligt att senegaleser skopar upp och dricker vatten ur samma mugg, konstaterade jag att det lätt kunde leda till att 200 barn kommer hem med en sjukdom efter festen. Jag kan inte i detta skede garantera att söndagsskollärarna och barnen håller på en hygienstandard som är annorlunda än de är vana vid.

Söndagen 24 februari hålls det presidentval i landet. Nästan varje kväll kör det en politisk konvoj förbi den asfalterade gatan nära mitt hus och spelar musik eller berättar sitt budskap i högtalare. Sittande president är hemma från Fatick, så han beslöt att besöka staden förra lördagen då jag just kommit med vattnet.  Människor hade gått ut till stora vägen för att ta emot honom. Jag fick lov att köra bakvägen längs sandvägar för att komma fram. Det var karnevalsstämning och det delades ut mössor, skjortor och andra attiraljer med bild på Macky Sall. Bilar körde fram och tillbaka med män som åkte utanpå (se bilden).

Sedan kom bilar med högtalare, bilar täckta med mönstret från Mackys tyg och en stor buss med samma dekoration. Där satt presidenten. Människor sprang längs landsvägen och hurrade. Det var en upprymd stämning, men samtidigt tryggt, där jag stor vid kyrkans kvinnors center. Jag kom att tänka på 1 Tess 4:16-17 där det står att vi ska möta Jesus i rymden... Det har tolkats som ett uppryckande (the rapture), men enligt Tom Wright handlar det snarare om detta: Folket ger sig ut för att möta sin ledare som kommer till dem. Bibeln blir plötsligt så mer levande för mig  här i Senegal.

Söndagen var intensiv. Prästerna ville verkligen börja i tid, men det var färre än hälften av gudstjänstfolket på plats då. De barn som kommit, gick först i en procession till altaret och sedan for vi till gården bredvid där de delades in i tre grupper. De minsta fick vara inomhus och de andra var ute. Det var lite trögt att komma igång, eftersom även söndagsskollärare hade haft problem att hitta transport som kunde komma i tid (bussar går oftast då de är fulla), men då de väl börjat gjorde de ett fint jobb. Jag uppskattade att det rörde sig om 260 barn.

Ett slag blev det kalabalik: Programmet var slut, föräldrar började komma och hämta sina barn och barnen rusade för att få kex som delades ut. Anne Marie räddade situationen med att "trolla fram" en gäng trummande ungdomar och väcka barnens uppmärksamhet med en sånglek och en dansduell. Hennes skolning i Ghana och erfarenhet från klubbverksamhet kom väl till pass. De vuxna tackade också för det fina programmet som hon förberett: Ett gäng barn hade tränat ett drama som de visade upp väldigt modigt för föräldrarna inför offergången i gudstjänsten.

Efter förberedelserna och städandet efter festen var både jag och Anne Marie i behov av ordentlig vila. Vi har tagit ut den på var sitt håll. Igår satsade jag på en henna-tatuering: "redan, men inte ännu". Det handlar om att Jesus redan har kommit med sitt rike, men inte ännu i fullhet. Det finns ännu mycket att göra.

Det händer i Fatickregionen

Sedan jag återvänt från ledigheten har det hänt så mycket. Åtminstone känns det så. På jobbet har vi en intensiv vår framför oss med många pilotbesök och två seminarier. Landet förbereder sig för presidentval. Människor jag känner har dött (fyra sedan årsskiftet).                                Min pappa har varit på besök och reparerat en massa. Mitt avlopp är sönder, men husägaren har lovat fixa det. Vi har vattenavbrott stup i kvarten. Snart instundar ett bröllop och nästa helg är det kyrkans årsfest. Vi har en ny finsk kollega. För någon vecka sedan var det plötsligt tio finländare på plats i staden, men nu har de rest. På något sätt är nog Senegal mer händelserikt än Finland, trots att Finland är stressigare.

Ibland är Fatick väldigt vackert. På bilden katolska kyrkan och en vitluddig himmel.

Under ett pilotförsamlingsbesök konstaterade Latyr Faye (kateket, förskollärare och informationsansvarig) att prästgården i Toucar hade ett träd vars bark har en uppiggande effekt. Då han rensat och strimlat fibrerna trädde han in dem i en flaska. Sedan häller man bara vatten på och dricker. Trevligt att höra att inte all traditionell kunskap går förlorad.

Fatick har fått en pizzeria! 

...och ett luftkonditionerat kafé!

Förra veckan höll Jaakko Löytty en konsert tillsammans med några cellister. Det var en ganska stark kontrast till Nicolas Sarrs musik som spelades först. Båda stilarna har sina fördelar och det var speciellt att sitta och lyssna på Kahden maan kansalainen-låten just där. 

I tisdags diskuterade vi rollfördelning i söndagsskolarbetet i Gandiayes församling. Församlingsrådet var riktigt engagerat och tyckte det behövs fler möten där de får info om sitt ansvar och sitt mandat. En av utvecklingsarbetets nyrenoverade förskolor fungerade som lokal. Barnen hade dekorerat med återanvänt material. Fint!

I Gadiaks kapellförsamling

Den avslutande sången i vårt möte.

Det är ett tag sedan senaste inlägg. Jag har haft semester och kopplat bort totalt innan jag kom tillbaka till jobbet och fick försöka hinna med allt som skulle avslutas. Igår for vi till Gadiak i Ngayokhèmes pilotförsamling. Temat var tionde och givande, eftersom självförsörjning är en av de svåra bitarna i allt församlingsarbete här. Församlingsmedlemmarna ansåg att det var ett mycket viktigt tema. En man förslog att vi skulle göra en insamling för att de andra kapellförsamlingarna också kunde ta del av undervisningen. Nu har vi redan ett system för detta (som iofs fungerar lite si som så) men jag blir alltid lika glad för förslag till åtgärder. Det är vad vårt arbete i pilotförsamlingarna handlar om just nu. Vi vill motivera till egna initiativ.

Medan vi satt och väntade på att folk skulle anlända sjöng vi lite sånger. En av sångerna väckte frågor kring orden tonmaax och a tayil ake. Det senare liknar ordet tayil, som betyder att vara lat (eller trög pga sjukdom eller ålder). Jag förstod inte vad de diskuterade innan jag läste den franska versionen: Gör portarna höga och dörrarna vida för konungen. Serer är inte så enkelt även för alla sererer. Någon standard som t.ex. högsvenska finns inte allmänt utbrett och vissa ord är redan glömda pga språkutveckling och samhällsförändringar. En annan sång fick kommentaren att melodin var tagen från ett sammanhang av omskärelse-ceremonier. Sådant väcker alltid mitt intresse, eftersom det är en nyckel till kulturen. Sången består av korta fraser och man glider neråt i registret på den sista tonen. Texten handlade förövrigt om räddning och att uteslutande följa Jesus.