Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 

Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.

Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.

Lugnare tider igen, pust!

Efter en het vecka har vi igen fått njuta av mer behagliga temperaturer. Skönt! Det känns också som om den värsta arbetsbrådskan är över nu. Efter konfirmationsseminariet var jag rätt matt. 

Trots min matthet kunde jag inte låta bli att gå på consultation sérère. Det är något jag önskat delta i sedan jag flyttade hit. Varje år (tror jag) samlas olika kyrkors sererkristna och diskuterar vilka delar av serer traditionen som passar ihop med kristendomen och vilka saker kristna ska undvika eller ändra på. Det här var första gången jag haft möjlighet att närvara. Temat var familjeliv. Trots mina fem år i landet hade jag enorma problem att hänga med i det som sades. Lyckligtvis hjälpte Anne Marie mig allt emellanåt och dessutom piggade en grupp kvinnor upp det hela med lovsånger (i serer-tappning förstås!) och drama. På bilden syns kvistar som rivits av en större kvist. De representerar antingen hur serer-storfamiljen spjälkats upp i mindre familje-enheter eller hur tvister i familjen kan splittra gemenskapen. Det blev lite oklart för mig.

 Det blev sedan några intensiva dagar av förberedelser för söndagsskolseminariet. Veckoslutet innan blev det klart att jag absolut behövde ladda batterierna lite. Så jag for till Mbour för att läsa, äta annorlunda, göra inköp och få miljöombyte.

Seminariet gick riktigt bra. Det blev en hel del utvärdering och planering av nästa års festprogram. Vi fortsatte med lektioner i bokföring, vilket var uppskattat. Sedan delade vi på oss i de som redan lärt sig den nya metoden av söndagsskola och de som behövde lära sig grunderna i det. Anne Marie var med i teamet som tränade de nya. Ovan ser ni Rose Faye, som praktiserar det hon lärt sig. Vi hoppas kunna skola några nya lärare i församlingarna också, eftersom många inte kan lämna sina jobb för att en hel vecka.

De mer erfarna tränade lekar och teater. Ovan syns ett drama om änkan som gav allt hon ägde. Jag hoppas söndagsskollärarna kan använda teater i sin undervisning både i vanliga söndagsskolan och under årsfesten. Det behövs något annat än ord och det behövs något nytt för de äldre barnen. Men det kan jag verkligen säga, att vi hade väldigt roligt tillsammans!

A sumaa!

Det är hett här! Någon sade 44 grader enligt internet. Jag har skavsår under armarna och får spreja ordentligt med parfym då arbetsdagen blir lång. Ramadan har börjat, så alla är hemma och använder vatten strax efter sju, så då finns det inget att duscha med längre. Jag är så glad att jag är kristen. Just nu har många av mina bekanta det väldigt svårt. De flesta muslimer bara dricker så mycket vatten de får i sig då kvällen kommer och sedan finns det inte längre plats för mycket mat. Lyckligtvis har vi inte haft elavbrott som igår. Men allt som allt har det ändå varit en bra dag! Jag ska berätta mer om det då jag hinner.

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Mars 2019

Efter kyrkans årsfest fanns det en del att reda upp. Jag åkte ut till kvinnocentret och tillsammans med ansvarspersonen för utrymmet för barnens program, Anna Manga, brände vi upp de plastpåsar som använts för barnens vatten. Jag blev väldigt imponerad av Annas attityd. Hon är väldigt mån om att hennes omgivning ska vara fri från avfall.

Vi har jobbat med bibelstudier om föräldrars sätt att förmedla tro i våra pilotförsamlingar. Samtidigt kommer det också upp frågor om vad ett kristet liv verkligen innebär. Här en bild från en församlingsmåltid efter mötet.

Med förskolorna har vi hållit en 'cellule', dvs en dag med undervisning av barn och diskussion med didaktisk feedback till lärarna. Det var uppskattat och jag tror att det är ett bra sätt för de nyare lärarna att få konkreta exempel att ta efter.  

Byn Tock-à-Mbel och Thiadiayes församling har själva samlat ihop för att kunna bygga ett klassrum. Visserligen har jag inget att göra med det, men jag är stolt över församlingen, byn och vår förskollärare som varit en drivande kraft.  Toan till vänster byggdes i samband med vårt projekt för förskolorna 2015. 

Gudstjänsterna i Fatick har bara blivit bättre med åren. Även om vi inte har söndagsskola varje söndag, verkar det ändå fungera mer regelbundet än förut och barnen är glada att få träffa varandra. 

Det känns just nu som om mycket är på gång i kyrkan. Ofta hör jag ur andras mun sådant som jag önskat säga själv och som jag bett för. Det är fint att Gud verkar. Det hände bl.a. på synoden i mars, fast nu kommer jag inte längre ihåg vad det handlade om. Kyrkan har också en längre tid jobbat mycket med hur den strukturerar och planerar sitt arbete. På bilden syns en anslagstavla, som är ett litet men konkret exempel på hur t.ex. kommunikationen blivit bättre.

Årsfest och presidentkampanj

Det har varit en lång vecka och ett fullt veckoslut. Kyrkan skulle ha sin årsfest på söndag så det har blivit en del besök vid festområdets grannhus för att städa och sätta i ordning för barnprogrammet. Här nedan syns några dekorationer.

På lördagen hämtade jag en massa påsar vatten som barnen skulle få dricka. I min dumhet öppnade jag bakluckan lite för snabbt och några föll ut på marken. Men de plockades upp och tvättades. Jag har funderat på det här med plast och miljö, men i detta fall vägde barnens hälsa mer. Eftersom det är vanligt att senegaleser skopar upp och dricker vatten ur samma mugg, konstaterade jag att det lätt kunde leda till att 200 barn kommer hem med en sjukdom efter festen. Jag kan inte i detta skede garantera att söndagsskollärarna och barnen håller på en hygienstandard som är annorlunda än de är vana vid.

Söndagen 24 februari hålls det presidentval i landet. Nästan varje kväll kör det en politisk konvoj förbi den asfalterade gatan nära mitt hus och spelar musik eller berättar sitt budskap i högtalare. Sittande president är hemma från Fatick, så han beslöt att besöka staden förra lördagen då jag just kommit med vattnet.  Människor hade gått ut till stora vägen för att ta emot honom. Jag fick lov att köra bakvägen längs sandvägar för att komma fram. Det var karnevalsstämning och det delades ut mössor, skjortor och andra attiraljer med bild på Macky Sall. Bilar körde fram och tillbaka med män som åkte utanpå (se bilden).

Sedan kom bilar med högtalare, bilar täckta med mönstret från Mackys tyg och en stor buss med samma dekoration. Där satt presidenten. Människor sprang längs landsvägen och hurrade. Det var en upprymd stämning, men samtidigt tryggt, där jag stor vid kyrkans kvinnors center. Jag kom att tänka på 1 Tess 4:16-17 där det står att vi ska möta Jesus i rymden... Det har tolkats som ett uppryckande (the rapture), men enligt Tom Wright handlar det snarare om detta: Folket ger sig ut för att möta sin ledare som kommer till dem. Bibeln blir plötsligt så mer levande för mig  här i Senegal.

Söndagen var intensiv. Prästerna ville verkligen börja i tid, men det var färre än hälften av gudstjänstfolket på plats då. De barn som kommit, gick först i en procession till altaret och sedan for vi till gården bredvid där de delades in i tre grupper. De minsta fick vara inomhus och de andra var ute. Det var lite trögt att komma igång, eftersom även söndagsskollärare hade haft problem att hitta transport som kunde komma i tid (bussar går oftast då de är fulla), men då de väl börjat gjorde de ett fint jobb. Jag uppskattade att det rörde sig om 260 barn.

Ett slag blev det kalabalik: Programmet var slut, föräldrar började komma och hämta sina barn och barnen rusade för att få kex som delades ut. Anne Marie räddade situationen med att "trolla fram" en gäng trummande ungdomar och väcka barnens uppmärksamhet med en sånglek och en dansduell. Hennes skolning i Ghana och erfarenhet från klubbverksamhet kom väl till pass. De vuxna tackade också för det fina programmet som hon förberett: Ett gäng barn hade tränat ett drama som de visade upp väldigt modigt för föräldrarna inför offergången i gudstjänsten.

Efter förberedelserna och städandet efter festen var både jag och Anne Marie i behov av ordentlig vila. Vi har tagit ut den på var sitt håll. Igår satsade jag på en henna-tatuering: "redan, men inte ännu". Det handlar om att Jesus redan har kommit med sitt rike, men inte ännu i fullhet. Det finns ännu mycket att göra.

Det händer i Fatickregionen

Sedan jag återvänt från ledigheten har det hänt så mycket. Åtminstone känns det så. På jobbet har vi en intensiv vår framför oss med många pilotbesök och två seminarier. Landet förbereder sig för presidentval. Människor jag känner har dött (fyra sedan årsskiftet).                                Min pappa har varit på besök och reparerat en massa. Mitt avlopp är sönder, men husägaren har lovat fixa det. Vi har vattenavbrott stup i kvarten. Snart instundar ett bröllop och nästa helg är det kyrkans årsfest. Vi har en ny finsk kollega. För någon vecka sedan var det plötsligt tio finländare på plats i staden, men nu har de rest. På något sätt är nog Senegal mer händelserikt än Finland, trots att Finland är stressigare.

Ibland är Fatick väldigt vackert. På bilden katolska kyrkan och en vitluddig himmel.

Under ett pilotförsamlingsbesök konstaterade Latyr Faye (kateket, förskollärare och informationsansvarig) att prästgården i Toucar hade ett träd vars bark har en uppiggande effekt. Då han rensat och strimlat fibrerna trädde han in dem i en flaska. Sedan häller man bara vatten på och dricker. Trevligt att höra att inte all traditionell kunskap går förlorad.

Fatick har fått en pizzeria! 

...och ett luftkonditionerat kafé!

Förra veckan höll Jaakko Löytty en konsert tillsammans med några cellister. Det var en ganska stark kontrast till Nicolas Sarrs musik som spelades först. Båda stilarna har sina fördelar och det var speciellt att sitta och lyssna på Kahden maan kansalainen-låten just där. 

I tisdags diskuterade vi rollfördelning i söndagsskolarbetet i Gandiayes församling. Församlingsrådet var riktigt engagerat och tyckte det behövs fler möten där de får info om sitt ansvar och sitt mandat. En av utvecklingsarbetets nyrenoverade förskolor fungerade som lokal. Barnen hade dekorerat med återanvänt material. Fint!

I Gadiaks kapellförsamling

Den avslutande sången i vårt möte.

Det är ett tag sedan senaste inlägg. Jag har haft semester och kopplat bort totalt innan jag kom tillbaka till jobbet och fick försöka hinna med allt som skulle avslutas. Igår for vi till Gadiak i Ngayokhèmes pilotförsamling. Temat var tionde och givande, eftersom självförsörjning är en av de svåra bitarna i allt församlingsarbete här. Församlingsmedlemmarna ansåg att det var ett mycket viktigt tema. En man förslog att vi skulle göra en insamling för att de andra kapellförsamlingarna också kunde ta del av undervisningen. Nu har vi redan ett system för detta (som iofs fungerar lite si som så) men jag blir alltid lika glad för förslag till åtgärder. Det är vad vårt arbete i pilotförsamlingarna handlar om just nu. Vi vill motivera till egna initiativ.

Medan vi satt och väntade på att folk skulle anlända sjöng vi lite sånger. En av sångerna väckte frågor kring orden tonmaax och a tayil ake. Det senare liknar ordet tayil, som betyder att vara lat (eller trög pga sjukdom eller ålder). Jag förstod inte vad de diskuterade innan jag läste den franska versionen: Gör portarna höga och dörrarna vida för konungen. Serer är inte så enkelt även för alla sererer. Någon standard som t.ex. högsvenska finns inte allmänt utbrett och vissa ord är redan glömda pga språkutveckling och samhällsförändringar. En annan sång fick kommentaren att melodin var tagen från ett sammanhang av omskärelse-ceremonier. Sådant väcker alltid mitt intresse, eftersom det är en nyckel till kulturen. Sången består av korta fraser och man glider neråt i registret på den sista tonen. Texten handlade förövrigt om räddning och att uteslutande följa Jesus.

Söndag och helg

Äntligen har det varit tid för en två dagars helg hemma - bara hemma! Församlingsbesök och bröllop brukar betyda långa dagar, men nu blev det andra "bullar"! Jag har ätit couscous, lyssnat på vittnesbörd via youtube, färglagt saker, städat lådor, umgåtts lite här och var med folk. Tränat och vilat. 

Såhär går massage till i Senegal. Skönt då ryggen är spänd.
(Tillstånd har fåtts av både mor och dotter för att använda denna bild)

Dagens predikan gällde Luk 3 och Johannes döparen. Pastor Jean Noël Faye frågade om vi är villiga att gå ut i öknen för att dela med oss av budskapet. Om vi predikar rätt budskap kommer folk. (Det senare väckte många tankar om förväntningar på Guds rike nu och då.) Pastorns fråga känns angelägen. Hur mycket "öken" är vi villiga att gå in i?

Imorgon är det möte med söndagsskollärarna för att diskutera arrangemang inför kyrkans årsfest. En av frågorna gäller hur vi ska placera tält-taken för barnprogrammet och städa upp på den nya gården. 

Be gärna för morgondagens möte och fortsatta arrangemang inför kyrkans årsfest och dess barnprogram.

senaste veckorna i bilder

En ledig dag styrde jag kosan till Foundiougne med mina kompisar. De håller på att bygga en bro över havsarmen och de har kommit mycket längre än jag förväntat mig. Snart kanske den jobbiga färjan är ett minne blott.

"Årligt" besök i Faticks församling. Vi talade om pilotprojekt, söndagsskolan, ansvarsområden och till slut bad vi alla i ring om beskydd för barnen i församlingen.

Vi har återupptagit bibelstudierna i vårt kvarter. Först lyssnar vi på Markusevangeliets audi-version (2 kapitel) och sedan funderar vi vad som berört var och en och hur vi ska tillämpa det under veckan. Veckan därpå berättar vi hur det gick. Konceptet är nytt och obekant för mina vänner, men några orkar komma iaf. Jag har tagit fram adventsljusstaken så vid "testunden" blir det lite finländskt mys.

På självständighetsdagen träffades missionärerna för att fira tillsammans i Dakar.

I lördags var det dags för bröllop i en av Faticks kapellförsamlingar. Kören hade övat länge och gjorde väl ifrån sig. Jag tycker församlingens gudstjänstliv har blivit så mycket bättre. (Tacksägelseämne) 

Grundantaganden

I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).

Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.

Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.

Be gärna för barnledaren och hens familj!

Post season eller pre season?

Eftersom det är ett tag sedan regntiden, är vägarna nu mer framkomliga igen. Så här ser det ut nära det ställe där jag hämtar dricksvatten.

Idag besökte vi Thiadiaye för ett årligt besök i församlingarna. Det var en speciell känsla att diskutera arbetet med en församling som redan  har vanan inne med pilotprojekt (i diakonin) och som har många erfarenheter. Jag imponerades också av den fina köksträdgården i prästgården. Här finns både mango, banan och papaya.

Sedan ville jag återse Fissel. Jag minns att min lärare i Mbours finska skola, bodde en tid i Fissel med sin man. De hade en katt som hette Tyyne och som var allt annat än stilla. Där fanns också den bredaste baobab jag någonsin sett under mina då 13 år. Den är borta nu. Borta är också skolan bredvid kapellsförsamlingens kyrka. På den tiden var skolan på serer (om jag inte misstar mig) och det var inte enbart en förskola utan även äldre årskurser. Idag är det franska skolsystemet väl utbyggt, men då alltså inte på modersmålet. Det finns i kyrkan ibland en nostalgi efter "fornstora dagar" då arbetet blomstrade och det fanns resurser.  En av orsakerna till blomstringen lär ha varit att kyrkan satsade på arbetet i byarna. Nu är det svårare att få tag på medel för transport och då blir arbetet mer centraliserat i tätbygder. Å andra sidan har kyrkan arbete som syftar till att decentralisera, hitta egna finansiering och fokusera på sådant som kan upprätthållas lokalt. Det får man gärna be för...

Skörden börjar vara bärgad för året. Här en hög jordnötter som så ska bearbetas. 

Ska ju inte regna i november!

Det ska inte regna i november efter att den svala perioden redan börjat. Jag har 27 grader inomhus då det är som varmast och sover med filt och öppna fönster (för bara några veckor sedan var här olidligt varmt). Och vad hör jag på morgonen? Ett stilla regn. Kanske kopplat till en vind som uppstått mellan Kanada och Europa? Problemet är att det kan förstöra insamlingen av foder för husdjuren.

Fast själv njöt jag: Min dammiga bil blev ren. Dagen var sval och molning där vi satt i en av Gandiayes kapellförsamlingar, Cangan, och diskuterade Bibelns texter om tionde och givande. På väg hem innan skymningen lyste solen på träden mot en blåmolnig bakrund, just så som jag gillar det. En regnbåde blev synlig över Gandiaye och sedan skiftade molnen i rosa, medan vi körde genom den livliga gamou-trafiken. Gamou är Tidjan-muslimernas pilgrimsfest. Där hade jag missat i planeringen. Visste inte att trafiken skulle vara så pass livlig just då. Hade haft för mig att Magal Touba (mouridiska pilgrimsfesten) var betydligt värre.

Vårt möte var välidgt givande! Varje gång jag är i byarna lär jag mig nya saker om människors sätt att tänka. Kommer inte nu på något på rak arm. Kanske senare. I varje fall deltog alla uppmärksamt i diskussionen. Dagen var också full av typiskt senegalesiska intryck, t.ex. en höna som jagade griskultingar. Barn kom och gick. Vuxna likaså. Emellanåt åkte en moped eller åsnekärra förbi. Mot kvällen återvände en stor grupp kvinnor med sädeslagsfyllda tvättbaljor på huvudet. Männen var ännu kvar på åkrarna då vi körde förbi. De verkade försöka vända jordnötsblasten. Hade varit kul att ta sig en närmare titt, men vi hann inte.

Khamad Ngom, Latyr Faye och Mama Sarr väntar på att börja mötet, medan en åsna åker förbi.

Är det inte vackert!

Byn ligger vid en havsarm, så vi gick för att se på saltbrunnar efter maten.

Man gräver en grop på bottnen och sedan torkar vattnet bort och kvar blir saltet. Längre bort fanns saltåkrar, som är lite större och som det finns gott om i Fatick.