Bibelns språkvårdande egenskaper

Under barnskyddsseminariet nämnde jag en ramsa vi använde för att retas som barn i Mbour. Nu har vissa av mina kolleger tagit för vana att "retas" med hjälp av den. [Då du läser följande två mening ska du tänka att jag ser överdrivet oroad ut, svänger huvudet överdrivet och smackar förställt uppgivet.] "Ja, ja... Sådär går det. Man uppnår motsatta effekter till de man önskade."

Hur som helst ledde en nytolkning av sången idag efter jobbet till en diskussion om hur man skulle översätta "vishet" till serer. Debatten under trädet vid centret engagerade samtliga och det slutade med att man tog upp flera olika bibelställen för att hitta svaret - bl.a. 1 Kung 3:12 där Salomo får vishet ( o jeg-yiif) av Gud eftersom kungen bett om ett lyhört hjärta för att kunna skipa rättvisa för folkets bästa.

Jag märkte än en gång hur Bibeln blivit ett rättesnöre för korrekt serer. Det har kanske någonting att göra med att Bibeln är kanon, men den egentliga orsaken är att översättarna verkligen varit måna om att använda så äkta serer som möjligt. Man gjorde ett grundligt arbete. Det har iofs också visat sig att det har gjort Bibeln lite svår att förstå för många. Vardagsspråket påverkas starkt av wolof och franska och något standardmodersmål undervisas inte i skolorna. Så Bibeln är ett omfattande verk som bevarar språket. Att den sedan lästs in i ljudfiler, som kan spelas upp, hjälper både förståelse av dess innehåll och språkvård. Kulturen här är fortfarande väldigt oral.


(Fast nu då jag skriver detta undrar jag hur pass "serer" ordet "doŋ", som står ovanför 12:an, egentligen är.) 

Den gångna veckan

Denna vecka har i mångt och mycket gått i diskussionens tecken. Arbetet söker hela tiden sina riktlinjer och det behövs prioriteringar. Vi har producerat och slipat texter på franska (och finska i mitt fall).

En dag åkte vi till en by som fått en skolbyggnad av... staten (?) tror jag. Och det verkar som om man tagit funktionshinder i beaktande... 

 Observera hur träden är gröna nu. Naturen förbereder sig på regnen.

Jag har väldigt lite bilder på människor i min blogg, för man ska inte hänga ut folk. Tyvärr är det då inte lika trevligt. Här nedan syns iaf händer och det arbete som pågick. Dagens bokstav var e.

Idag, på pingstdagen, var det så äntligen dags för konfirmation. (Det här var min enda bild utan människor.) Det var inte lika pirrigt som en finsk konfirmation där allt ska gå enligt en viss formel och vara tip top in i minsta detalj. Mycket gjordes däremot så pass "improviserat" att finlandsvana jag hade svårt att hänga med. Men till stor del beror det säkert på att jag helt enkelt inte vet hur man brukar göra här. Nu har jag iaf delat ut nattvardsvin på serer för första gången. Stämningen var högtidlig, men avspänd och medryckande under sånger. Predikanten stod för god undervisning och han visade sig ha god hand med barn/ungdomar.

Barnskyddseminarium

Det var ett intensiv och väldigt givande seminarium vi hade förra veckan. Vi hade två olika grupper och det var väldigt stor skillnad på dem tycker jag. Inte minst pga köns- och åldersfördelningen. Det gick mycket bra och var verkligt intressant för att känna till hur man tänker här, och det är sannerligen ganska pluralistiskt.

En intressant grej var t.ex. frågan om barnarbete. I Finland skulle majoriteten nog säga att det är dåligt och sedan definiera vilket sorts arbete som är ok. Här sade man att det är bra att barnet lär sig "arbete" för vuxenlivet, men man var överens om att skadligt barnarbete är fel (alltså som i Finland, men med annat ordbruk). Det handlar om hur man uppfattar "arbete". Här frågar man t.ex. hur arbetet går även då man är på semester för man talar om vanliga hushållssysslor. De är iofs mer arbetsdryga i detta land men iaf.

I hårsalongen

Att gå till frissan i detta land betyder t.ex. att man kommer överens om att någon man känner ska komma hem till en och fläta håret. Det kan göra rätt så ont i själva flätningsstadiet, men efteråt är det ok med mitt hår. Mina senegalesiska kompisar kan fortsätta ha ont ännu efteråt och jag antar att det beror på hårtypen...

Åsnor

I början var åsnorna väldigt gulliga. Antar att de är det fortfarande också, men de har vissa drag som stör mig:

1. Sedan regntiden tagit slut har de en tendens att dras till landsvägen och många blir under bilar. De kan stå mitt på vägen som fastfrusna och inte veta om de vill/eller vågar gå åt någondera hållet. De har nästan kamouflage färg.

2. Tja, nu märker jag att det egentligen är en sak jag tycker är charmig: det finns några exemplar som har en tendens att ställa sig i skuggan vid kyrkans parkeringsplats och de flyttar sig enbart då bilen nästan rör dem och då bara så mycket de vill.

 

Ungdomsweekend i Mbeetit

Kommer inte ihåg att jag skulle ha varit här förut, men det kan ju ha ändrats en del längs med åren. Lördag eftermiddag hittade jag "helt på egenhand" till kyrkan i Mbeetit.

Det var inte mycket folk på plats men de som var där hade desto mer att säga. De unga diskuterade nämligen intensivt om en muslim som tror på Jesus blir frälst. Vissa menade t.ex. att den muslim som tror på Jesus (så som kristna) inte längre är muslim.(Se mer om liknande diskussioner här) Sedan gick diskussionen vidare till relationen mellan karismatiska rörelser och lutherska kyrkan. Liksom i Finland tenderar unga att vara intresserade av mer frikyrkliga inriktningar eftersom de mer berör fenomen som här kallas "mystik"... Som vanligt skulle det ha varit enormt kul att veta exakt vad folk sade, men jag fick nöja mig med att kolla upp vissa punkter efteråt med en av deltagarna.

Under kvällens lopp kom allt fler personer, men det var först mot tiotiden som kvällsmåltiden var klar och vi kunde börja själva tillställningen: Med kristna förtecken visade ungdomar upp sina talanger och delade glädje medan det fick möjlighet att lära känna varandra bättre. Vi började med välkomsthälsningar och med att sjunga "Weekend de la Jeunesse, Mbetit 2015" med en försångare. Det var en bra publikuppvärmning.

Först i tur var en barnkör som sjöng att Jesu barn kommer och att de ska vara hos Roog Seen. Roog betyder Gud, Seen är ett efternamn och Gud råkar ha det efternamnet i serer-kulturen. Allt eftersom sången fortskred ökade takten, som den gör i (nästan) alla sånger som trummas. Vuxna steg in i ringen och började dansa i tur och ordning. Inget långsamt uppvärmande i detta land. Här förstår man att ta ut det bästa av kvällen. Märkte att jag blivit gammal eftersom jag höll på att somna där jag satt redan innan kl 12, så jag gick och lade mig i ett rum i prästgården.

Nästa dag åt vi (antagligen) den couscous som blivit över från kvällen innan, men uppvärmd. Även jag använde handen. Innan gudstjänsten passade folk på att värma upp trummorna. Finländaren ville njuta en stund av att vara på landet. Är det inte underbara ljud?

Det var församlingshelg och ungdomsweekend, så några minuter före gudstjänsten såg det ut som på bilden, men sedan fylldes platserna snabbt. Barnen uppmanades gå ut på söndagsskola under träden. Där dansades och trummades det också. Vuxna satt under ett annat träd. Utanför fönstret såg jag några gamar som kommit för att kalasa på resterna av gårdagens gris. (Byns damer blev rätt intresserade då de såg bilderna jag tagit av dem.) Gudstjänsten avslutades med dans.

Söndagskolan.

I väntan på maten inbjöds jag till en familj i närheten. Mamman i huset kände Astu Saar från Thiadiaye-tiden. De gav mig ägg, underhållande förevisning i hirsmalning på det traditionella sättet med infogade handklappningar och två mortelstötar, samt mer dans. Vad som inte heller fångades på bild var då damerna kom bärande på flera fat över sina huvuden och alla unga satte sig runt någondera av de många faten. Det var som en nobelfests procession. Slutligen avslutades tillställningen med kort snack och bön. (Se bilden nedan.)

Återstod att packa in hemvändande resenärer i transportmedlen, vilket inte var en enkel ekvation.