Vittnesbörd?

Det finns en "plansch" med Vår Fader-bönen på serer och hebreiska på min veranda. Besökare läser ibland texten på serer. Här är ett ungefärligt utdrag av en diskussion som följde då en äldre respektabel man råkade ha vägarna förbi:

Han: Det är en fin text.
Jag: Ja, det är en bön som Jesus lärde oss.
Han: Det finns ju katoliker, men jag förstår inte... på senaste tiden har det kommit så många olika protestanter i trakten. Vad handlar det om? Det brukade bara vara pingstvänner och sedan lutheraner...
Jag: ?... Hur menar du? [Att fråga så var nog inte riktigt artigt, eftersom det på sätt och vis var ett ifrågasättande som hade potential att bilda en motsättning.]
Han: Ja, de är så många.
Jag: Det är väl lite som Tidjan, Mourider, Bay Fall osv.
Han: [Nickar] Men de har alla Jesus som profet?
Jag: Jo, på sätt och vis, men kristna har inte samma uppfattning om profeter som islam. [Det kändes fel att ta en undervisande roll inför en respekterad äldre man i Senegal.]
Han: Men de tror väl alla att judar, kristna och muslimer har samma enda Gud?
Jag: Jo, fast vissa ifrågasätter att det längre är fråga om samma Gud, eftersom de anser att uppfattningarna om honom är så olika. [Nu kändes det verkligt konfronterande att säga så, för man söker i första hand enhet mellan samarbetspartners i den här kulturen. Så jag tillägger sanningsenligt:] medan andra anser att det förstås är samma.
Han: Men det finns flera vägar till Gud eller hur. [Jag antar att han syftade på bokens folk, de tre monoteistiska religionerna.]
Jag: [Har svårt att bara säga "ja och amen" till ett sådant uttalande.]  Tja, fast
i Bibeln står det att Jesus sade: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet." Så vi tror att Jesus är enda vägen. Fast på vilket sätt han är det finns det olika uppfattningar om. Vissa är väldigt strikta och säger att man måste tro på ett visst sätt. Andra menar att det visserligen är genom Jesus det händer, men att vi inte känner till alla sätt det kan gå till på. Gud är större än vi. [Här citerar jag en fras som är vanlig i islam: Allahu akbar.]

Be gärna för situationer som uppstår med liknande diskussioner. (Senegaleser är förresten inte alls skygga att diskutera religion. Det är det normala här.) Be att det skulle gå att hålla tungan rätt i mun: Att inte förolämpa, inte tumma på tron och inte heller ge fel bild utgående från arrogans, stolthet eller rädsla. Be för dem som hör Ordet. Att de skulle lära känna den kärleksfulla Guden eller åtminstone få en större förståelse för de uppfattningar som finns runtom i världen. Liksom många finländare är okunniga om muslimer (och kristendom också iofs  😊 ) är många senegaleser okunniga om kristen tro och västvärldens tankar. Sekularism som ideologi (men inte som politiskt system) är ganska okänt här.

Billös vecka över nu

Tredje veckan i september var inte som andra veckor. Bilen var kvar i Dakar på reparation och ett församlingsförskolornas seminarium hölls i Fatick. Det vara bara att promenera till jobbet, eller ta bussen. Det senare är roligare om man inte gillar att ha stora svettfläckar på bröst och rygg. Bussarna är väldigt praktiska och billiga, samtidigt innebär de också att man promenerar lite mer än med bil (dvs får motion) och att man tappar lite tid förstås. Istället får man fina möten med människor och jag märkte att jag kände igen min barndoms upplevelser på ett annat sätt. Fint.

Vi har nya amerikanska praktikanter. På bilden sitter Anne Marie och Waly i bakgrunden och Mercedes Lee lyssnar på en föreläsning om barns rättigheter som jag försöker översätta bäst jag kan såhär i början av hennes tid i vår avdelning.

Diverse intryck från september

Taxins fönster är öppna. Kön på motorvägen kryper fram. Vi andas avgas och solen skiner in på min bara arm. Jag täcker den med min skarf för att inte bli bränd. Vi missionärer studerar wolof några dagar i Dakar och det har varit riktigt roligt. Trafiken ut och in ur stan fungerar riktigt bra om man är tidig, men inte om man jobbar lite senare.  Inför Tabaski åker taxi-priserna uppåt.

Gatorna i Mbour är tomma. Det är Tabaski och alla är hemma hos sig och äter sitt får, eller en del av grannens som man fått som gåva. Det har varit lättare att tala med mina senegalesiska syskon under festen efter språkkursen. Min frys är fylld med får då jag kommer hem – mitt och min hemhjälps kött. Det var stora bitar.

Min kilimatti (luftkonditionering) fungerar inte pga dålig ström under kvällarna. Startar jag den på eftermiddagen går det ibland. Fläkten klarar sig om man håller in knappen en stund tills den fått ordentlig fart. Jag har haft två pallar att stå i ett hörn och plötsligt märker jag att de har möglat. De är gjorda av mjukt trä. Jag torkar bort möglet och hoppas att de torkar.

 Kvällsprogram under Ngaparous ungdomsläger. Plötsligt börjar grisen någon donerat tjuta något vansinnigt. Jag och några amerikaner förundras över att de valt att slakta den just nu. Vore det inte bättre på morgonen då det är ljust och köttet hålls färskt till måltiden? Vi får reda på att det inte var slakt utan rakning som gällde. Man ska ta bort håret först. Nästa morgon tjuter grisen igen medan vi håller på med en lek. Till lunch sitter vi runt vårt risfat för sju. Anne Marie och hennes syster tar i var sin sida av köttklumpen och river av små bitar som de delar åt var och en. De som inte äter griskött hade möjlighet att samlas runt ett fat med höna istället.

Under eftermiddagens bad i havet är det en av lägerdeltagarna som blivit stucken av en fisk. Lägrets hälsovårdare anser att han borde få stelkrampsspruta. Man frågar om jag kan hämta sprutan vid apoteket med bil. En av dem följer med och frågar jag hur hon kom att bli hälsovårdare. Till svar får jag veta att en av kyrkans första kvinnliga sjukskötare hade bott hos kvinnans familj då hon var liten. Som flicka hade hon fått hjälpa till med att byta bandage och annat. Det hade gjort stort intryck och sedan dess var det hennes dröm att jobba med hälsovård. Här bör kanske tilläggas, att ganska få av kyrkans kvinnor hade ett yrke vid den tiden. Exemplets makt är stor!

I väntan på att min bil ska repareras i Dakar söker jag mig till ett kafé med internet. Jag vill kolla mailen och hämta ett dokument som jag ska läsa igenom. Presscafé är luftkonditionerat och utrustat som om jag vore i Europa. Kunderna är välklädda i mbubou (muslimsk dress för män) eller västerländskt avslappnade. En ljudlös TV-skärm visar ett franskt diskussionsprogram med ett fotbollsinslag från… Åbo! Det regnar tydligen.  På väg hem till missionens lägenhet frågar jag någon vad det är för tält de spänt upp i korsningen bredvid. Tydligen firar man minnet av en viktig person. I högtalarna bes och sjungs det på arabiska hela kvällen, men jag håller ändå balkongdörrarna öppna. Så länge det finns luftdrag känns 30 grader inte så farligt.

Ungdomsläger 2017

Jag har just lämnat ungdomsorganisationens läger.  I år hade den två olika program: ett f 17 (där avhandlades t.ex. familjeplanering) och ett annat för de yngre. Då lägerchefen bad 5-10 åringarna, sedan 11-15 och 16-17 att stiga fram blev jag lite nervös. Det var väldigt stor variation i ålder och vi hade förberett oss för högstadieåldern. Men här är alla minderåriga bara barn helt enkelt. Slutligen hade vi ca 24 ungdomar mellan tio och 16, plus några barn från 2-6. De sistnämnda hängde med det de nu kunde. De verkade ha helt ok kul. Orkade de inte underhöll de varandra eller hängde med sina mammor.

Lärdomar från första undervisningsförsöket:

1) Spårning måste göras väldigt lätt, eftersom folk inte är vana med det.

2) Senegalesiska ungdomsgrupper kan presentera en berättelse med bilder trots att de aldrig gjort det tidigare. Coolt!

3) De var också sjukt duktiga på att översätta direkt till sitt modersmål medan de läser en fransk text. Jag är verkligt imponerad!

4) Jag kan inte själv hålla lektion på serer om jag bara förberett mig på franska. (Knappast annars heller.)

5) Vi måste satsa mer på att sätta in korta bekanta lekar här och var.

6) Mot slutet av veckan är alla faktiskt jätte trötta. (Hm... varför tänkte jag inte på det tidigare?)

Några intryck från lägret: Flickorna tjuter av skratt då den förlorade sonen tar fram sin bästa raggar-maner och dimper ner mitt på deras bänk – som för övrigt snabbt blir tom. Till slut lyckas han få en 5-åring att sitta kvar vilt fnittrande medan han teatraliskt ger henne ”sedlar”. Alla tycker vi det är sjukt lustigt. Ändå reflekterar jag över att den enda rollen för kvinnor i Jesu liknelse är just denna. Det hade jag inte tänkt på då vi planerade. Skönt att Lukasevangeliet har fått med fler berättelser där kvinnor är i huvudrollen!

En eftermiddag hålls traditionell serer brottning. Vilken show! Killarna har olika förberedande ”ritualer” som de överdriver med glimten i ögat. Bland annat häller det litervis med vatten över sig i flera repriser för att nästa sekund slänga sand på kroppen. Ibland utmanar de varandra med att dra streck i sanden. Då en kille förlorar gör han stort nummer av det så att vi får svårt att andas i munterheten. De är duktiga på brottning också. Hela tiden kommenteras händelserna i mikrofon. Jag förstår inte allt men det låter väldigt proffsigt och de får in en massa humor de med.

Regnperiod

Då jag kom var det sjukt svettigt i Fatick. Inte kanske så sjukt varmt, fast det nog var kring trettio också på natten. I slutet av förra veckan kom regnen igång på nytt och så var det svalt och behagligt ett bra tag. Just vad åkrarna och jag behövde. 

På centret och lite här och var ser man... först trodde jag det var flugor, bromsar eller eventuellt några andra insekter, men det var förstås små söta grodor. Det syns då man zoomar kameran. 

På lördag hade en av mina vänner haft nattskifte, så medan hon sov på soffan tog jag fram modelleran jag pantat på i evigheter. Jag och barnen hade riktigt kul.

Fick äntligen gjort det jag ursprungligen tänkt: Ett pussel i lera. Men  eftersom vi hittat ganska billiga träpussel har vi använt dem på jobbet istället. Leran är väldigt skör. Men roligt var det att jobba med händerna.

Bröllop, barnvälsignelse och blindtarm

Det är så annorlunda i Norden! Här finns möjligheter, frihet, starka naturupplevelser, familjen, svenskspråkiga vänner i stor mängd (tack att ni finns!) överflöd, hög levnadsstandard,  anonymitet, torr svalka, finlandssvenskt perspektiv på gott och på ont...

Det är bra för den som vill koppla om helt. Mina senaste dagar har varit uppslukade av en blindtarms operation. Den kom överraskande (gör det kanske alltid?) och gick förvånande lätt. Men det krävde en viss mental och fysisk omställning. Är tacksam att ha tillgång till finsk hälsovård! Tack alla skattebetalare!

Parallellt med detta är alla mina härliga människor som jag får återse. Bröllop, barnvälsignelse och vänners barn att träffa första gången. Och syskonbarn. Det är väldigt rörande vilket får mig att känna mig som Maria: begrundande i mitt hjärta.

Övergången mellan kulturer gick lätt den här gången. Kanske för att livet är mer stabilt efter tre år.

Så kom det då äntigen

Det efterlängtade regnet. Jag hann se det innan jag far. Naturen är så vacker med moln och mulet väder!  Fick gräva lite så att regnet åker iväg på rätt sätt.

På slutrakan av mitt tredje år

Denna vecka åkte vi till en församlingsförskola och talade med
dess lokala byrå om deras ansvar och om barns rättigheter.

 Inför semestern och regnperioden beslöt jag att försöka få ordning på min gård. Här har vi tagit ner grenar som störde telefonkabeln. Kändes plötsligt som att ha julgranar på gården.

 Mitt uthus har fått nytt tak och överlopps stenar behövde få en nyttig användning.

 Vi har haft några dagar och några regndroppar med härlig svalka! 

Mera begravningar

Idag var det en jag inte for på. En förskollärares släkting. Här är en bit av dialogen:

A-L: Vem var det som dog, sa du? Hans pappa?
Kollega: Nej, hans lillabror.
A-L: Hur gammal var han?
Kollega: Något kring 60.
(Här tycker jag det är lite skumt med en lillabror som är äldre än den unga förskolläraren.)
A-L: Ah! Är det hans "tokoor" (morbror)?
Kolleger: Nej, det är inte hans morbror utan hans lilla pappa.
A-L: ?
Kolleger: Hans pappa: Hans pappas lillabror.
A-L: I see!

I onsdags var det begravning för en av teologie studerandenas pappa som begravdes. Vi satt under ett träd från middag till kväll.  Trots skuggan hann jag bränna mig riktigt ordentligt.

Om kontextualisering och maktstrukuterer

Den som läst mitt senaste rundbrev vet att jag har funderat en del på kontextualisering. Jag hittade nyss ett nytt klipp som påminde mig om det igen. Hur evangeliet tar sig nya former i en ny kontext: Det innebär varken enbart den kultur evangeliet kom ifrån eller ett tillskott till den kultur det kommit till. Det är mer än någondera. Klippet visar också hur samhälleliga maktstrukturer kan kullkastas inifrån systemet självt. Äh, ta en titt själva. Jag tror man kan få textning genom att trycka på en av knapparna nere till höger i bildrutan.

Enjoy!

Jag möttes av dans

En kväll sjöng de: "Jag är glad att se dig idag. Må Gud välsigna dig" till varandra.

Det är någonting speciellt med att komma till jobbet på morgonen och mötas av dans. Att sedan utmanas till en "dansduell" är också kul. Det var sista dagen av vårt söndagsskolseminarium och kvinnorna (för församlingarna har mest valt kvinnor som de hoppas ska stanna i församlingen) hade stannat uppe och dansat och sjungit ganska länge igår. I serer-kulturen är dans tätt kopplat till humor. Man försöker göra något oväntat som väcker allmän munterhet. En av kvinnorna gjorde en parodi: Hon slog sin sko till marken och ställde sig framför en annan person i låtsad vördnad. Det egentliga fenomenet har jag sett en gång, men den gången kände jag igen det från någon bild jag sett någonstans. Här följer min beskrivning av händelsen.

Jag körde hemåt tillsammans med min "bror" då vi möttes av en stor folkmassa i en stad vid landsvägen. Jag har lärt mig att man ska vara försiktig med folksamlingar eftersom de lätt kan spåra ur. Min bror varnade mig också att köra försiktigt. Sedan sade han att folket hade samlats för att de följde sin marabou (muslimsk ledare) som de uppenbarligen hade stor vördnad för. Vördnaden kändes påtagligt och var kopplad till en glädje. En kille (bayfaal att döma av hans kläder) hade en enormt tjock klubba som han slog i marken som man slår en yxa på en rot. Jag vet att muslimer inte själva tänker som jag, men för mig ter sig deras vördnad för vissa visa män nästan som människodyrkan. Och jo, det finns olika slags muslimer och olika slags islam.

Överlag är jag mycket nöjd med vårt seminarium. Jag har inte behövt göra mycket, vilket är ett tecken på att saker fungerar som det ska. Dessutom är undervisningen kombinerad med mycket bön, sund i sin betoning av den kristnes ansvar för barnen och glädjefylld med lovsång. Jag tror det är många söndagsskollärare som blev inspirerade och styrkta i sin roll. Be gärna för dem och för att deras arbete ska kunna väcka en ny generation och sprida liv i församlingarna redan nu. Nästan varje församling har också bildat en söndagsskol-kommitté. Be att de kunde bli en styrka för varandra och att det inte skulle uppstå stridigheter t.ex. om användning av söndagsskol-kassan. Lärarna beslöt också att bilda en gemensam kommitté för alla kyrkans söndsagsskol-lärare. Det är fint att de har sådana initiativ!

Mammor hade tagit med sig barn. I början var de väldigt försiktiga, med de blev modigare mot slutet av veckan. Härliga ungar! Ibland störde de en del och då satte en av våra föreläsare igång en film åt dem. Här sitter de vackert på rad.

Smågruppsarbete. Seminariet innehöll många praktiska övningar, vilket jag också är nöjd med.

ungdomsläger i Fayil

Faticks församling ordnade ett veckoslut för ungdomar. Igår åkte jag och Anne Marie dit efter jobbet. Vi orkar inte vara med hela veckoslutet eftersom vi har seminarium hela nästa vecka. I väntan på att Jesusfilmen skulle riggas upp satt vi tillsammans med Antoine Diouf (församlingsförskollärare) och en del barn. Antoine fick dem att börja sjunga, Anne Marie fortsatte underhållningen med att få barnen att dansa.

Efter ett tag föreslog jag Följe John och så fortsatte det med den ena idén efter den andra tills det blev för råddigt och en äldre kvinna började tala om annat med oss vuxna. 

Det var en angenäm kväll. 

Tankar från månaden

Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.

Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga.