Hört i byn

Kollega: Ah, här har vi den nygifta! Är du något blöt? Har igen hällt vatten på dig?

Nygift tar sig för pannan för att visa några svettdroppar: Ser du inte?

Kollega skrattande: Voi nej, har ni inte hällt vatten på honom? En nygift ska alltid vara dyblöt. 

Nygift ler halvt generat halvt nöjd: Jaså du...

Kollega: Borde jag hämta en vattenflaska? Fast jag kan inte börja hälla vatten på pastorer, för då får jag nog en massa ovett av de andra.

Allmänt skratt.

Oförstående missionär: Vad betyder det då man häller vatten på en nygift. Är det en slags välsignelse, som då man häller vatten på bilen?

Kollega till dem som står runt omkring: Ja, varför häller man vatten på nygifta? Vet ni? (Till missionären:) Det är en tradition helt enkelt. Kanske det varit en slags önskan om en god regnperiod eller något.

Den allmänna gemytligheten fortsatte in på andra spår.

Abrupt slut på trevlig tillställning

 

Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem. 

Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var  vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!

Ska man eller ska man inte dansa på en begravning?

Det är slutet på min andra vecka tillbaka i Senegal och jag har nyss varit på två begravningar. Den ena var en äldre granne som jag kommer att sakna. Vi var ett gäng som allt emellanåt brukade sitta på vår gata och njuta av kvällens svalka. Den andra var mamma till en av prästfruarna. Även hon med ett långt liv bakom sig. Just detta att de båda var äldre personer ledde till en del diskussioner. I äldre sereretradition brukar man dansa och ibland skämta med den äldre som gått vidare. (OBS! Detta gäller bara om personen fått leva länge, inte för ungas begravningar.) Jag fick höra att man ibland talar om bröllop istället för begravning, ifall personen förväntas förenas med sin man i nästa liv. För rättrogna muslimer är det iaf haram, dvs inte ok att dansa på en begravning. En av kyrkans pastorer ställde sig också upp idag och sade att man ska tänka på dem som sörjer och därför inte dansa. 

Det finns flera sidor av allt. Sorg kan innehålla både glädje och saknad samtidigt. Personligen skulle jag haft svårt att hantera om mamma hade dött då jag var i Senegal. Inte bara för att hade varit så långt borta från den egna familjen och henne, men också för att jag inte skulle ha klarat av att behärska egna känslor och samtidigt ta emot alla hundratals personer under flera dagar, vilket är normen på sererers begravningar. Men, det känns väldigt fint att människor tar sig tid att kondolera mammas bortgång även nu då jag är tillbaka. Gemenskap är väldigt viktigt och det är en styrka i afrikanska samhällen. Det kändes också väldigt fint då man på dagens begravning gjorde en typisk serere-gest av solidaritet även mot mig och min familj. Tack kära kyrkans kvinnor och män!

Goda världsnyheter!

Under veckan har två stora positiva nyheter dykt upp:

1. Ett vaccin mot malaria har visat lovande tendenser.

2. Ett klimat toppmöte har fått igång samtalen om miljön igen!

Det är värt att fira och be för.

Exotiska Finland!

Var ute och gå. Blev inspirerad av att fotografera naturens under. På väg tillbaka insåg jag att mina vantar var borta. Den ena hittade jag vid ispölen. Den andra låg och guppade under en sten vid vattnet.

 

Halvår utan inlägg

Det har gått ett halvår sedan jag skrev senast. Mycket har hunnit hända, så det känns lite svårt att uppdatera allt. Vi blev t.ex. evakuerade i slutet av mars. Det kan i alla fall sägas, att kyrkan har fått en ny sekreterare Lat Demba Faye och att den aktivt jobbar för prevention av Covid-19 i så väl radio och i det reala livet. Häromdagen fick jag också information om att flera av prästerna så småningom kommer att byta till nya församlingar. Hela den här tiden känns som en förändringens tid.

För den som stöder arbetet kan sägas att ert stöd är mycket viktigt just i dessa tider. Fjolårets skörd var ställvis mycket dålig och många djur dog i torkan. Nedstängningarna harförvärrat vårens läge eftersom priset på varor steg bl.a. för att gränserna var stängda. Människor kunde inte heller sälja sina varor på torgen under en lång tid. Nu har dock samhället öppnats upp igen och mängden nya fall av Covid  ökar.

Be mot sjukdomen och dess spridning. Be för goda regn och en fin skörd. Be gärna också för kyrkan som genomgår många förändringar i en utmanande situation. Utmaningar är också möjligheter, så be att de kristna skulle se och ta vara på situationer som öppnar för positiv förändring.

Anne Marie Dione testar ett handtvättningssystem. Oftast brukar det finnas två baljor för handtvätt: En med tvål och klorin och en med sköljvatten. Nu i farstotstider är man noga med hygienanvisningar.

De nya tyngdpunktsförsamlingarna

Det var en blåsig dag i söndags, med en hel del sand. Vi styrde kosan till Mbettite och höll möte med de ansvariga för informationssessionerna. Församlingsborna trodde fortfarande att vi kom för att undervisa barnen, trots att vi egentligen jobbar med att träna vuxna att ta sitt ansvar för barnen. Med tiden kommer budskapet att nå ut till hela församlingen, men i Senegal tar en del saker mer tid än i Finland.

Dagen innan var vi till Loul-Ndoundour där vi fick vänta en liten tid innan folk samlades. Anne Marie passade på att förbereda några av barnen och ledarna på ett drama de ska hålla under kyrkans årsfest.

Själva undervisningen under dagen handlade om barns betydelse i Guds rike. Då vi kom till stället där Jesus säger att det är bättre att sänkas i havets djup med en sten runt halsen än att förleda (vilket ord var det nu i grundtexten?) en av dessa minsta barn som tror på honom, då skrattade de församlade vuxna. Skratt betyder betydligt mer här i Senegal än i Finland. I det här sammanhanget tror jag det betydde det något i stil med skrämselhicka, förvåning och bestörtning, samt kanske en viss igenkänningsfaktor. Vi diskuterade vad förledandet kunde innebära och kom till att bristande undervisning och vanskötsel av barn kan vara en del av det Jesus åsyftade. Något att tänka på... Skönt att det finns förlåtelse.

Be gärna för arbetet i fokusförsamlingarna.

Juletid 2019

Jultiden firades med kyrkliga fester, grannars fester, utländska och lokala vänner, resa till havet samt nattmässa med dop av vuxna och barn.

Glad självständighetsdag Finland!

En god självständighetsdag önskar jag oss alla finländare. 

Hyvää itsenäisyyspäivää meille kaikille suomalaisille! 

Suomen itsenäisyyden juhliminen Senegalissa tuntuu hyvältä. Olen saanut onnitteluita ompelijaltani ja työkavereiltani. Linnanjuhlien seuraaminenhan on traditio ja antaa mielyttävää yhteyttä Suomeen. Silti afrikkalaisten suurlähettiläiden vaatetus tuntui kodikkaammalta tässä vaiheessa elämää :)

Under festen på slottet intervjuades krigsveteraner och Finlandia-hymen sjöngs. Det fick mig att tänka på att Finlands historia både är lång och kort. Det är inte länge sedan vi var en fattig, i andras ögon ganska obetydlig folkgrupp. Genom samarbete byggde folket ett samhälle som blev fritt och ett av de sk. lyckligaste i världen. Exemplet på sådan förändring ger hopp för länder som kämpar med stor fattigdom eller konflikter.

I början fanns inte i Finland en känsla av att vi var berättigade till allt möjligt. Jag tror det är vanligare idag, då vi fötts i ett land där våra rättigheter på många sätt respekteras. Vi unga (ja, jag hör väl ännu dit ifall presidenten också kan kalla sig en av de yngre) borde minnas att förvalta det som tidigare generationer har gjort för att vi ska ha det bra. Det är inte självklart att det alltid kommer att vara så. Måtte vi inte i själviskhet slösa bort välfärden. Må vi göra vår del för att även göra hela världen till en bättre plats. Sådant har Finland faktiskt också gjort en del. Idag är jag är hoppfull eftersom många av våra tonåringar är engagerade för miljön. Vi får be för den generationen!

Jag vill också tacka mitt land för att jag som kvinna har så många möjligheter, som inte alls är självklara för kvinnor i stora världen. Min bön är att det ska få fortsätta och bli ännu bättre för alla!

Ingen är fri innan alla är fria.
Kukaan ei ole vapaa, ennenkuin kaikki ovat vapaita.

Första Advent i Mbetitte

Adventstid är inte en stor grej här i Senegal. Åtminstone inte i vår kyrka. Jag hade glömt bort det och tänkte med en viss saknad, att jag inte har någon adventskalender i år. Sedan kom jag ihåg att det egentligen är lättare att inte satsa så mycket på julstämning då jag är i Senegal. Det blir så lätt att börja jämföra med firandet i Finland, när det egentligen fungerar bättre att njuta av lokala seder medan jag är här. Men någon slags adventsförberedelse tänker jag trots allt satsa på. Kanske en bönerutin...

Idag talade vi med Mbetittes församling om att bli en ny tyndpunktsförsamling (istället för våra tidigare pilotförsamlingar). Vi deltog också i deras adventsgudstjänst. Det kom personer från alla kapellförsamlingar och jag uppskattade dem till ca 85 vuxna och ungdomar, samt 65 barn.

Vid stunden för predikan steg barnen upp och gick till söndagsskolan. Det kändes som om halva kyrkan gick ut, för vid det laget hade inte alla vuxna kommit ännu. Vid själva mötet var vi inte ens 20 personer för många måste resa långa vägar för att tillreda lunch i sina storfamiljer.

Söndagsskolbarnen kommer tillbaka in i kyrkan för att få sin välsignelse efter nattvardsstunden.

Be gärna för Mbetittes församling och för de nya informatörerna. Församlingen är utspridd på ett stort geografiskt område och det kommer att bli en utmaning i för dem som ska ta ansvar. Be också att kvinnor som valts till informatörer ska våga tala också om det finns äldre män med i åhörarskaran. Det har visat sig vara lite svårt i vissa sammanhang.

Wow, det här talar till mig!

Hej!

Om du har tid och intresse att lyssna på en undervisning i ca 50 min, så rekommenderar jag verkligen den här, speciellt slutet av undervinsingen:

Diverse glimtar från vardagen

Jag har funderat en hel del på teologi den senaste tiden. Min språklärare hjälper mig översätta olika dokument och ett handlade om skapelseberättelsen och synden som kom in i världen. I Senegal är odret för värld, adna, och det handlar om marken vi står på. Den har ett förnamn och efternamn: adna Coumba Ndiaye. Det visade sig att en del anser att adna äter människor eftersom de ju begravs i marken. Frasen "Döden kom in i världen efter syndafallet" blir ur det perspektivet lite konstigt, eftersom adna på sätt och vis uppfattas som orsak till att människor dör (själen anses lämna kroppen då den begravs). Här ovan några bilder som målades under en kvinnoretreat jag deltog i. Undrar vad bilden med baobab-trädet står för?

Under veckan har jag sökt hus/lägenheter i Fatick. Inte för mig själv, men för arbetet. Det finns riktigt fina ställen här. Allt fler växer fram i närheten av landsvägen.

 Det finns t.o.m. ett bostadsområde med hyreslägenheter.

En eftermiddag blev jag full i skratt. Mitt träd har blommor av väldgt många olika färg. Det beror på att en bouganvillea har klättrat upp längs med dess stam.

Igår skulle jag köpa bröd nära missionens gästhus och möttes av följande syn. Många försökte få dem att sluta, men ungdomen lyssnar inte alltid. De små barnen hade karnevalstämning. Vi vuxna var oroliga för dem och för resten av trafiken.

Djurlivet i Fatickregionen

Djurlivet fortsätter att fascinera mig. Här en bild på väg hem från ett besök i en förskola.

Då jag kom till Fatick, var muren till min gård jätte snygg. Ganska snart blev det fläckar på väggarna och jag förundrade mig över vad barnen gjorde för att få till stånd ett sådant slitage. Barn brukar ju göra allt möjligt som t.ex. att rista in mönster på min bils lackering... De brukar sitta utanför min port på kvällarna och ibland på dagen pga bänken. 

Det var först i år (!) som jag insåg att det ju inte alls var barnen som stod för slitaget utan fåren och getterna. 

Oh, vad en skrovlig vägg är skön då det kliar!