Finländare på besök

Finska ungdomar har besökt Senegal. Efter ett visst strul med bagage och inköp av morgonmål mm begav vi oss "raka vägen" till ett bröllop i Mbettite. Efter den långa resan och bröllopet var alla färdiga att fara till logementet. 

Som en bekant till mig en gång sade: "Jag upplevde Senegal som en attack mot mina sinnen. Allt på en gång: starka dofter, synintryck, ljud, människor som trängdes." Logementen i Senegal är häller inte vad man är van vid om västerlänning. Speciellt inte om vessan är ett hål i golvet och det är dammigt pga en blåsig dag.

En dag besökte vi en serere förskola i utvecklingsprojektet. Barnen stod prydligt uppställda enligt klass då vi kom. 

Finländarna tittade nyfiket på dem innan vi hade möjlighet till närkontakt och vi i vår tur var det stora evenemanget för den bredvidliggande franska  skolans lite äldre elever. (se barnen på muren)

Här får barnen till vänster undervisning i tvätt och hygien, medan de övriga t.ex. skriver ettor och färglägger. 

En annan dag besökte vi kyrkans klinik, med system för uppföljning av mammor som inte kommit tillbaka för rådgivning. 

Och kyrkans kvinnors skola för unga kvinnors yrkesutbildning. Tredje årets studerande.

Vi deltog i dialog mellan kristna och muslimer med ett besök vid en moské. Det gällde att klä sig rätt.

Se bilden i nästa inlägg.

Julen 2017

Det är jul.

Med kyrkans praktikanter tog vi ut julen i förtid och bakade bullar.

Kanaliseringen i Fatick har nått fram till kyrkans gata. Det är lite svårt att hitta parkeringplats.

Faticks församling fick besök av söndagsskollärarnas exekutiva kommitté som informerade om sitt arbete och diskuterade med församlingens lärare. 

Julafton firade jag i Warang nära Mbour. Där nära fanns en nybyggd katolsk kyrka och som drar blickarna till sig.

På närmare håll var den också mäktig och fräsch. Byggd av en fransk miljonär.

Inuti var vackert och fin akustik för gregorianska sånger, men knappast för predikningar.

Julblomma?

På juldagen åt jag hos Mbours församlings prästs familj. Vi hade intressanta diskussioner och härligt god mat - på gården och verandan där jag tillbringat mina första år. Mangoträdet är fortfarande kvar liksom vissa grannar.

Guds vilja?

I förrgår blev det ovanligt mycket prat om Guds vilja med mina bekanta. Först sade en att Gud bett hen uppmana en annan att göra si. Sedan sade den andra att hen hört motsatsen.  Sedan uppmanade jag en tredje att kolla med Gud om det är ok att faktiskt jobba så mycket utan vila. Svaret var oväntat: "Kyrkan har gett mig så mycket att jag aldrig kan återgälda det hur mycket jag än jobbar." Det tog flera frågor innan hen svarade att hen vet att Gud är ok med arbetsmängden. Kyrkan fick ett ganska högt betyg och det är en av lärdomarna jag tar med mig från den dialogen. Däremot är det nog lite oklart hur mycket jobb Gud anser är lämpligt. Svårt att säga i detta fall.

Men det här med Guds vilja är tydligen inte enkelt. Personligen anser jag det viktigt att fråga och lyssna in. Vad är det annars för vits att kalla Gud Herre*? Men då begreppet 'Guds vilja' slängs runt lättvindigt är det farligt nära till maktmissbruk eller respektbrist.  Båda är ett kränkande av det andra budet (enligt luthersk indelning)  om att inte missbruka Guds namn. Till råga på allt är det ju ofta svårt att veta med säkerhet vad Gud säger i en viss situation.

Bibeln nämner att vi ska pröva allt (inte pröva på allt :-D) och behålla det som är bra. Det kräver övning. Då är det bra med erfarna kristna,  bibelkunskap och sunt förnuft. Vi behöver varandra för att träna på att lyssna och att inte dras med i dumheter. Vem tränar du med? Jag har ofta känt att det saknats personer att öva med, men kanske det också beror på mitt eget bristande initiativ. Vidare nämner Bibeln att man inte ska förakta profetior (utan pröva dem). Det tolkar jag som en uppmaning att ha ett öppet sinne för Guds tilltal.



*För mig är ordet 'Herre' inte laddat med slaveri, maktmissbruk eller könsmaktshierarkier, vilket det kan vara för andra med tanke på historien.

Sankta Lu...

Jag blev inspirerad så jag tog vad jag hade hemma: Järntråden är rostig och ljusen är i olika storlek, men det blev rätt så okej - men inte en bekväm krona.

Finländska fester har alla sin egen prägel pga årstidsväxlingar förstärkta av mat och musik. Ju mer jag läser om det på nätet och tänker på hur jag skulle förklara det för en senegales, desto mer verkar det som om vi nog har bevarat en hel del av förkristna traditioner... Eller smält ihop dem med våra andra traditioner. Det ter sig också logiskt för mig att se kapitalism och sportiver som ett uttryck för religiösa fenomen (minus övernaturliga inslag... fast vidskepelse lär vara vanligt inom sportvärlden). Kanske jag behöver förklara mig: Ofta talar västerlänningar om religion som ett socialt fenomen  till skillnad från andlighet som ses som mer individuellt. En tolkning av ordet religion kommer från
 re (igen) + ligare (koppla). Går man till ett av de stora varuhusen i Dakar är det som att vara i en europeisk julyra och många muslimer firar den kapitalistiska julen. Mänskligt beteende är intressant och mångfacetterat. Gränser flyter ihop beroende av hur man tolkar begrepp.

God adventstid och grattis Finland 100 år!

Sitter i Faticks morgonkyla med en sjal och en varm kopp te att värma mig. Så snabbt det går från svett till gåshud! Det här är den bästa tiden på året. Min adventsljusstake väntar på ljus nummer två och dammet torkar min näsas slemhinnor. Kanske det blir bättre när jag hunnit nöta bort fem veckors sandvindar från myggnät och annat.

Hittade följande klipp med en julsång jag nyss fastnat för. Lite testosteronstint, men annars helt sjukt bra. Vilken professionalitet! Det gör mig stolt över mitt land - hårdrockens högborg. Och budskapet är så stort!

Här nedan en hälsning från missionärernas självständighetsfirande. Missionärsbarnen leker i sanden, medan surfare fångar vågor i bakgrunden.

Lähetit lähtivät yhdessä ulos juhlimaan Suomen itsenäisyyttä. Yksi britti (aksentistaan päättäen) kysyi saisiko ottaa kuvaa meidän istenäisyyden symboleista. Hän tiesi tasan tarkkaan mitä olimme tekemässä. Kun tulin kotiin Fatickiin, päätin katsoa linnanjuhlia täkäläisen tuttavaperheen kanssa. Joskus on mukavaa esittää myös omaa kulttuuriaan toiselle.

Profeter och vardag

Veckans undervisning på det teologiska institutet är över. Vi har jobbat med profeterna som fördömde sina egna kungarikens orättvisor och varnade för följderna av att inte leva upp till det uppdrag de fått av Gud. De skulle vara ljus för nationerna, men förtryckte istället både sina egna och främlingarna som bodde bland dem. Det är lätt att dra paralleller till dagens värld och även till väst, som anser sig stå för mänskliga rättigheter.

Hebreiska till vänster och profeterna enligt deras tidsperioder.

Vakten till lägenheten där jag tillbringar veckoslutet var på humör att prata igår. Han känner till Yeumbel där institutet också är beläget och vi började prata om stadsdelen. Det var ett dystert samtal som mynnade ut i ett uppgivet konstaterande om att Senegals ledande släkter är korrupta och att livet här är väldigt svårt. Finns det någon framtid och någon positiv utveckling för vårt land, undrade han? Vad säger man? Det stämmer att här finns en hel del korruption och att det är sjukt svårt att ändra på ingrodda vanor och på grupptryck.

Men jag är här för att jag tror på en framtid för senegaleserna. Missförstå mig inte, jag ser inga snabba lösningar. Senegal har troligen en mycket längre väg att gå än Finland hade efter kriget. Vårt samhälle hade sedan länge tränats i de strukturer, institutioner och ideologier som dagens demokratier är uppbyggda på. Ta t.ex. läskonsten som funnits sedan hundratals år tillbaka. Men alla samhällen förändras. Det kan gå långsamt genom målmedvetna, ihärdiga, långsiktiga och mångsidiga insatser (t.ex. kampen mot tobak) eller genom oväntade omständigheter.

Vad jag vet, är att jag är kallad att göra min lilla bit här. Det kan lyckas eller gå åt skogen, men det här är min uppgift nu. Är jag den trogen kan det sätta igång en kedjereaktion som ingen kunde förutse. Eller kanske frukten inte blir stor. Kanske det bara är en droppe i alla rännilar som om några hundra år bär frukt. Vem vet? Men de människor jag möter är viktiga. Och detta ger mening åt mitt liv. OCH jag tror på den Gud som lovat byta ut stenhjärtat till ett hjärta av kött hos dem som sätter sitt hopp till Herren. Förvandlade hjärtan är vad vår värld behöver. (Hes 11:19)

Tack för finlandssvenska tidningar!

Det är så tacksamt att läsa finlandssvenska tidningar! Tack till er som besörjer mig med dem. Det hjälper att veta vad som pågår där hemma, men också annat. Idag läste jag Kummin och märkte att det var flera artiklar jag skulle vilja översätta till franska, så att mina kolleger också kunde ta del av dem. Det finns så mycket fint som görs i Finland i församlingar och andra kristna organisationer. Då man själv lever där tänker man inte på det, men i Finland finns en massa kunskap i teologi, pedagogik och psykologi som kan användas i det konkreta arbetet. Tack till alla er som engagerar er och gör saker för barn och unga! Tack till tidningar som sprider infon!

Fredag kväll i Dakar

Jag hinner köra ca en kilometer från det teologiska institutet i Yembel då det blir trafikstopp. En häst har fallit framför sin kärra fullastad med tunga bräder (ett hårt träslag) och en massa unga killar hjälps åt att lyfta av bräderna som fallit på den stackars hästen. En car rapid (blågul skåpbil med fönster och passagerare) står och blockerar möjligheten av köra om kärran i den mötande filen. Då hästen lyckas ställa sig upp springer de unga killarna tillbaka till car rapiden. Människor är hjälpsamma här! Lite senare ser jag en annan häst som halkar på asfalten, men lyckas hålla sig stående. Tur att jag inte är en häst!

Nästa trafikstopp kommer vid ett ställe där det håller på att byggas avloppskanal mitt i vägen. I allmänhet brukar det gå bra, för det har ordnat plats för en provisorisk väg bredvid. Men nu har någon parkerat en bil mitt i körbanan. Vi får vänta ett bra tag. Resten av resan går väl. Det var inte ens kö i slutet av motorvägen! En vanlig början på veckoslutet i Dakar – förutom att det varit lastbilsbrand i Pikine (en stadsdel lång från mig), vilket ställt till det för eltillförseln i staden.

Jag är alltså här för att undervisa teologerna i hebreiska och i Gamla testamentet. Det gillar jag, inte minst för att ”eleverna” är så trevliga. Varje morgon och kväll har vi andakt. Böneämnena varierar, men den lutherska kyrkan och familjerna där hemma är två återkommande teman. Dem kan man gärna be för. På min lista för de närmaste dagarna står det:

-För de rättade filerna av söndagsskolbokens översättning till mina Fatick-kolleger som kommit till Dakar-centret och försök påverka retuscheringen av språket i en mer småbarnsvänlig riktning.

-Fixa repetitionsfrågor till GT och exempel på provfrågor till hebreiskan.

-Fundera hur lektionsinnehållet kan organiseras om för att kompensera de två dagar av muslimska fester jag inte hade koll på.

-Hitta exempel på hur hebreiskan påverkar tolkningen av Bibeln.

-Gör en lista på GT-berättelser som borde läsas innan teologernas studier avslutas.

Bild: Gabriel Bakhoum och Diomaye Ndiaye skriver varsin strof ur Fader vår på serer med hebreiska bokstäver, medan Mercedes Lee (vår avdelnings praktikant till vänster) och Diamane Sene väntar på att få sina uppgifter. 

Vittnesbörd?

Det finns en "plansch" med Vår Fader-bönen på serer och hebreiska på min veranda. Besökare läser ibland texten på serer. Här är ett ungefärligt utdrag av en diskussion som följde då en äldre respektabel man råkade ha vägarna förbi:

Han: Det är en fin text.
Jag: Ja, det är en bön som Jesus lärde oss.
Han: Det finns ju katoliker, men jag förstår inte... på senaste tiden har det kommit så många olika protestanter i trakten. Vad handlar det om? Det brukade bara vara pingstvänner och sedan lutheraner...
Jag: ?... Hur menar du? [Att fråga så var nog inte riktigt artigt, eftersom det på sätt och vis var ett ifrågasättande som hade potential att bilda en motsättning.]
Han: Ja, de är så många.
Jag: Det är väl lite som Tidjan, Mourider, Bay Fall osv.
Han: [Nickar] Men de har alla Jesus som profet?
Jag: Jo, på sätt och vis, men kristna har inte samma uppfattning om profeter som islam. [Det kändes fel att ta en undervisande roll inför en respekterad äldre man i Senegal.]
Han: Men de tror väl alla att judar, kristna och muslimer har samma enda Gud?
Jag: Jo, fast vissa ifrågasätter att det längre är fråga om samma Gud, eftersom de anser att uppfattningarna om honom är så olika. [Nu kändes det verkligt konfronterande att säga så, för man söker i första hand enhet mellan samarbetspartners i den här kulturen. Så jag tillägger sanningsenligt:] medan andra anser att det förstås är samma.
Han: Men det finns flera vägar till Gud eller hur. [Jag antar att han syftade på bokens folk, de tre monoteistiska religionerna.]
Jag: [Har svårt att bara säga "ja och amen" till ett sådant uttalande.]  Tja, fast
i Bibeln står det att Jesus sade: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet." Så vi tror att Jesus är enda vägen. Fast på vilket sätt han är det finns det olika uppfattningar om. Vissa är väldigt strikta och säger att man måste tro på ett visst sätt. Andra menar att det visserligen är genom Jesus det händer, men att vi inte känner till alla sätt det kan gå till på. Gud är större än vi. [Här citerar jag en fras som är vanlig i islam: Allahu akbar.]

Be gärna för situationer som uppstår med liknande diskussioner. (Senegaleser är förresten inte alls skygga att diskutera religion. Det är det normala här.) Be att det skulle gå att hålla tungan rätt i mun: Att inte förolämpa, inte tumma på tron och inte heller ge fel bild utgående från arrogans, stolthet eller rädsla. Be för dem som hör Ordet. Att de skulle lära känna den kärleksfulla Guden eller åtminstone få en större förståelse för de uppfattningar som finns runtom i världen. Liksom många finländare är okunniga om muslimer (och kristendom också iofs  😊 ) är många senegaleser okunniga om kristen tro och västvärldens tankar. Sekularism som ideologi (men inte som politiskt system) är ganska okänt här.

Billös vecka över nu

Tredje veckan i september var inte som andra veckor. Bilen var kvar i Dakar på reparation och ett församlingsförskolornas seminarium hölls i Fatick. Det vara bara att promenera till jobbet, eller ta bussen. Det senare är roligare om man inte gillar att ha stora svettfläckar på bröst och rygg. Bussarna är väldigt praktiska och billiga, samtidigt innebär de också att man promenerar lite mer än med bil (dvs får motion) och att man tappar lite tid förstås. Istället får man fina möten med människor och jag märkte att jag kände igen min barndoms upplevelser på ett annat sätt. Fint.

Vi har nya amerikanska praktikanter. På bilden sitter Anne Marie och Waly i bakgrunden och Mercedes Lee lyssnar på en föreläsning om barns rättigheter som jag försöker översätta bäst jag kan såhär i början av hennes tid i vår avdelning.

Diverse intryck från september

Taxins fönster är öppna. Kön på motorvägen kryper fram. Vi andas avgas och solen skiner in på min bara arm. Jag täcker den med min skarf för att inte bli bränd. Vi missionärer studerar wolof några dagar i Dakar och det har varit riktigt roligt. Trafiken ut och in ur stan fungerar riktigt bra om man är tidig, men inte om man jobbar lite senare.  Inför Tabaski åker taxi-priserna uppåt.

Gatorna i Mbour är tomma. Det är Tabaski och alla är hemma hos sig och äter sitt får, eller en del av grannens som man fått som gåva. Det har varit lättare att tala med mina senegalesiska syskon under festen efter språkkursen. Min frys är fylld med får då jag kommer hem – mitt och min hemhjälps kött. Det var stora bitar.

Min kilimatti (luftkonditionering) fungerar inte pga dålig ström under kvällarna. Startar jag den på eftermiddagen går det ibland. Fläkten klarar sig om man håller in knappen en stund tills den fått ordentlig fart. Jag har haft två pallar att stå i ett hörn och plötsligt märker jag att de har möglat. De är gjorda av mjukt trä. Jag torkar bort möglet och hoppas att de torkar.

 Kvällsprogram under Ngaparous ungdomsläger. Plötsligt börjar grisen någon donerat tjuta något vansinnigt. Jag och några amerikaner förundras över att de valt att slakta den just nu. Vore det inte bättre på morgonen då det är ljust och köttet hålls färskt till måltiden? Vi får reda på att det inte var slakt utan rakning som gällde. Man ska ta bort håret först. Nästa morgon tjuter grisen igen medan vi håller på med en lek. Till lunch sitter vi runt vårt risfat för sju. Anne Marie och hennes syster tar i var sin sida av köttklumpen och river av små bitar som de delar åt var och en. De som inte äter griskött hade möjlighet att samlas runt ett fat med höna istället.

Under eftermiddagens bad i havet är det en av lägerdeltagarna som blivit stucken av en fisk. Lägrets hälsovårdare anser att han borde få stelkrampsspruta. Man frågar om jag kan hämta sprutan vid apoteket med bil. En av dem följer med och frågar jag hur hon kom att bli hälsovårdare. Till svar får jag veta att en av kyrkans första kvinnliga sjukskötare hade bott hos kvinnans familj då hon var liten. Som flicka hade hon fått hjälpa till med att byta bandage och annat. Det hade gjort stort intryck och sedan dess var det hennes dröm att jobba med hälsovård. Här bör kanske tilläggas, att ganska få av kyrkans kvinnor hade ett yrke vid den tiden. Exemplets makt är stor!

I väntan på att min bil ska repareras i Dakar söker jag mig till ett kafé med internet. Jag vill kolla mailen och hämta ett dokument som jag ska läsa igenom. Presscafé är luftkonditionerat och utrustat som om jag vore i Europa. Kunderna är välklädda i mbubou (muslimsk dress för män) eller västerländskt avslappnade. En ljudlös TV-skärm visar ett franskt diskussionsprogram med ett fotbollsinslag från… Åbo! Det regnar tydligen.  På väg hem till missionens lägenhet frågar jag någon vad det är för tält de spänt upp i korsningen bredvid. Tydligen firar man minnet av en viktig person. I högtalarna bes och sjungs det på arabiska hela kvällen, men jag håller ändå balkongdörrarna öppna. Så länge det finns luftdrag känns 30 grader inte så farligt.

Ungdomsläger 2017

Jag har just lämnat ungdomsorganisationens läger.  I år hade den två olika program: ett f 17 (där avhandlades t.ex. familjeplanering) och ett annat för de yngre. Då lägerchefen bad 5-10 åringarna, sedan 11-15 och 16-17 att stiga fram blev jag lite nervös. Det var väldigt stor variation i ålder och vi hade förberett oss för högstadieåldern. Men här är alla minderåriga bara barn helt enkelt. Slutligen hade vi ca 24 ungdomar mellan tio och 16, plus några barn från 2-6. De sistnämnda hängde med det de nu kunde. De verkade ha helt ok kul. Orkade de inte underhöll de varandra eller hängde med sina mammor.

Lärdomar från första undervisningsförsöket:

1) Spårning måste göras väldigt lätt, eftersom folk inte är vana med det.

2) Senegalesiska ungdomsgrupper kan presentera en berättelse med bilder trots att de aldrig gjort det tidigare. Coolt!

3) De var också sjukt duktiga på att översätta direkt till sitt modersmål medan de läser en fransk text. Jag är verkligt imponerad!

4) Jag kan inte själv hålla lektion på serer om jag bara förberett mig på franska. (Knappast annars heller.)

5) Vi måste satsa mer på att sätta in korta bekanta lekar här och var.

6) Mot slutet av veckan är alla faktiskt jätte trötta. (Hm... varför tänkte jag inte på det tidigare?)

Några intryck från lägret: Flickorna tjuter av skratt då den förlorade sonen tar fram sin bästa raggar-maner och dimper ner mitt på deras bänk – som för övrigt snabbt blir tom. Till slut lyckas han få en 5-åring att sitta kvar vilt fnittrande medan han teatraliskt ger henne ”sedlar”. Alla tycker vi det är sjukt lustigt. Ändå reflekterar jag över att den enda rollen för kvinnor i Jesu liknelse är just denna. Det hade jag inte tänkt på då vi planerade. Skönt att Lukasevangeliet har fått med fler berättelser där kvinnor är i huvudrollen!

En eftermiddag hålls traditionell serer brottning. Vilken show! Killarna har olika förberedande ”ritualer” som de överdriver med glimten i ögat. Bland annat häller det litervis med vatten över sig i flera repriser för att nästa sekund slänga sand på kroppen. Ibland utmanar de varandra med att dra streck i sanden. Då en kille förlorar gör han stort nummer av det så att vi får svårt att andas i munterheten. De är duktiga på brottning också. Hela tiden kommenteras händelserna i mikrofon. Jag förstår inte allt men det låter väldigt proffsigt och de får in en massa humor de med.

Regnperiod

Då jag kom var det sjukt svettigt i Fatick. Inte kanske så sjukt varmt, fast det nog var kring trettio också på natten. I slutet av förra veckan kom regnen igång på nytt och så var det svalt och behagligt ett bra tag. Just vad åkrarna och jag behövde. 

På centret och lite här och var ser man... först trodde jag det var flugor, bromsar eller eventuellt några andra insekter, men det var förstås små söta grodor. Det syns då man zoomar kameran. 

På lördag hade en av mina vänner haft nattskifte, så medan hon sov på soffan tog jag fram modelleran jag pantat på i evigheter. Jag och barnen hade riktigt kul.

Fick äntligen gjort det jag ursprungligen tänkt: Ett pussel i lera. Men  eftersom vi hittat ganska billiga träpussel har vi använt dem på jobbet istället. Leran är väldigt skör. Men roligt var det att jobba med händerna.