Glimtar av livet

Min gata är fortfarande uppgrävd, men arbetet fortskrider så det kanske blir möjligt att köra in "min" bil på gården så småningom. 

Jag försöker utöka mängden grönsaker och variationen i min kost. Senegalesisk mat är god, men det blir lite enahanda ibland.

Anne Marie och jag ska ha vår byrå i detta rum i framtiden. Känns konstigt att byta efter två år, men samtidigt spännande.

Soluppgång över havet. För att citera Bo Kaspers orkester: "Vackert land vi bor i!" Jag blir helt rörd.

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!

Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!

Påskanatt

Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.

Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.

Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.

Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!

Glad självständighetsdag!

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.

”Under 40 dagar och nätter – vilken kärlek! Kristus var nådig mot oss. ” sjöng vi i kyrkan.

I förrgår klädde senegalesiska barn ut sig för Mardi Gras – fastlagstisdag. Arbetscentret och församlingen i Fatick inledde fastetiden med en gudstjänst under onsdagsförmiddagen. Jag blev starkt berörd av sången, liturgin och budskapet om att omvända sig och göra bättring. Vilket privilegium!

Den omvända slöjan

I Sverige har en svensk ministers slöjbruk i Iran väckt uppståndelse. Omvänt kan man se det som att andra ministrars syn på svensk kultur och svenska värderingar, var den egentliga orsaken till uppståndelsen. Själv klär jag mig dagligen i långa kjolar/skjortor för att bättre passa in i de tankar och idéer som finns här. Vice versa, kan kvinnor här stå med brösten bara,  på ett sätt som inte alls skulle gå för sig i Finland (t.ex. i samband med amning under samtal med den manliga pastorn i kyrkdörren - trots att barnet sedan länge fokuserat på annat - eller topless tidigt på morgonen utanför sitt hus).

En gång förde jag en lång debatt om hur fel det är av vissa kyrkor att hindra människor att komma till kyrkan pga sandaler. Men sedan vände någon på steken och konstaterade att det är rätt att sätta riktiga skor på fötterna då man går till kyrkan - av respekt för den andras tradition. Jag anser fortfarande att Jesus inte bryr sig ett dyft om du har sandaler eller inte, men man kan akta sig för att på flit väcka onödiga förargliga associationer precis som man definitivt ska akta sig för att exkludera folk. Jag tar även gärna av mig skorna om jag gör ett besök i en moské. Av respekt. Av respekt låter jag bli att besöka vanliga moskéer i Senegal, eftersom de är menade för muslimsk bön och inte för turism.

På väg hem från en reformationsfest i Dakar samspråkade jag med en lokal kollega om slöjan. Här är det traditionellt gifta kvinnor som bär huvudduk - inte en slöja utan något som kallas en fulaar och som kanske lite liknar en turban. De senare åren har en mer oljestatlig version av islam spridit sig i landet. De bär hijab, eller ibadu som vi kallar det här. Eftersom senegaleser är måna om samförstånd kan de bli irriterade på denna mer svartvita syn på saker och ting. Ibadun har inte riktigt slagit igenom som religiöst fenomen.

Men, nu har den slagit igenom som modefluga bland unga kvinnor (vilket de ursprungliga ibadu-anhängarna inte alls gillar). Här är orsaken till flugan: I Senegal sitter skönhet mer i kläder och håruppsättningar än i kroppsform. En ung ogift kvinna vill alltså ha vackra flätor på huvudet eller varför inte ett fint plagg. Flätor är dyra och håller inte så länge. Då är det mer ekonomiskt att köpa några ibadun att bära mellan de olika frisyrerna. Mycket praktiskt! Det är ett trick som används av både mindre religiösa muslimer och av kristna flickor. Fast inte så att alla skulle ha dem. Till största delen tror jag det handlar om mode och pragmatism, men jag undrar om någon även ser det som en slags känga till den utländska varianten av islam?

Händelserika tider

Min pappa har varit på besök och kyrkan har haft sin årsfest. Snart är det reformationsdag och sedan dags att undervisa barn- och ungdomsarbete i Dakar för teologiestuderandena. Förberedelserna är igång. Snart är det också kyrkans synod igen och missionärsmöte. Sedan följer en period med många seminarier igen... Ja, det är mycket att fundera på. Be gärna för ork och gott humör.

Idag cyklade jag till arbetet och möttes av tjutande skratt från barn som såg mig. Tydligen inget de är vana att se. Rätt så irriterande tyckte jag. Men ikväll har jag sopat min gård och umgåtts med åsnor (klappade och matade dem). Även det var verkligt konstigt beteende i senegalesernas ögon, men mina grannar är mer vana vid toubaber och mycket mer väluppfostrade ;) Mitt intresse för djur förbryllar alla här. Djuren kom hit för att jobba med byte av gräs på min hydda. Det var riktigt avslappnande att umgås med grannarna och djuren.

Pappa i Ngaparou där vi tillbringat många lediga stunder under åren.

Festblåsa à la Senegal och Faticks församling.

Kyrkans årsfest/skördefest. Det blev en hel del förberedelser för mig i år.

Då jag skulle till jobbet hade de redan börjat riva ner det gamla taket.

Helt underbara! Till slut fick jag klappa lillen (den främre) också och taket blev fint.

Är det detta som kallas att fånga ljusstrålar?

Jag räddade en kattunge idag

Det stämmer. Jag hoppas jag räddade livet på en kattunge då jag var ute och gå i morse. Vi hörde ett ihålligt jamande från en taggig buske och efter några försök såg jag katten. Den hängde upp och ned i en vriden ställning från ena bakbenet som hade genomborrats av en tagg. Då jag kom närmare blev den räddare och till en början försökte den försvara sig, men det tog inte länge innan den började spinna då jag väl brutit av en gren, svängt ungen och lyft den ur taggens grepp. En mer tacksam unge kan man inte hitta. All rädsla var borta. Den spann och gosade i min famn. Jag lät den hållas ett tag innan jag satte ner den och gick vidare. Den försökte följa efter, men jag sade till den att den skulle stanna med sina syskon som jag såg på muren och så gick jag fort. Stackars liten! Hoppas den inte får problem av såret.

Som vanligt är katten på bilden inte katten i berättelsen.

Händelsen fick mig att reflektera. Jag skulle ha velat hjälpa katten mer (adoptera den, ge den en stelkrampsspruta), men det finns så många, att jag omöjligt kan hjälpa alla. Inte ens kattungarna som lämnats på gatan för att dö och som tjuter efter sin mamma så det skär i hjärtat. Då skulle jag aldrig hinna med det jag skickats att göra. Och det samma gäller tyvärr även människor. Förstås kan man inte lämna någon att dö, men hur vet man med säkerhet i vilka fall det är fråga om liv och död och när det handlar om annat? Man måste bara lita på sin intuition och hjälpa där man tycker att man kan. Den bästa hjälpen är sådan att personen inte blir beroende av en. Fast även det är svårt då jag inte är tillräckligt insatt i det mångbottnade senegalesiska socialsystemet med klaner osv. Nåväl, man gör vad man kan och lär sig längs med vägen.

Arbete och rekreation

Anne Marie Dione och Waly Thiao. Vi håller på att analysera vårt data. Samtidigt passar vi på att diskutera t.ex. hur kyrkan kan hjälpa ungdomar och barn att behandla sitt religiösa minoritetsskap genom dialog. Vi kom fram till att idealet vore att samarbeta med skolor, ha sessioner av dialog med lokala religiösa ledare och undervisa barn hur de kan  hantera eventuella konfrontationer. Senare får vi se vad som är möjligt/viktigast att genomföra.

På väg hem träffade jag igen på åsnor. De hade tydligen haft en lång dag!

Små åsnor kan vara helt otroligt gulliga.

Tack för alla julhälsningar och paket!

Jag vill passa på att tacka för kort, brev, paket och tidningar ni har skickat mig! De har kommit lite i taget och paketen kom efter jul. Posten är rätt så långsam här, men det är alltid trevligt att få något och det förgyller min dag, när det än kommer.

Anna-Lena

Vi måste arbeta tillsammans för allas bästa!

Det här är en TED-talk som inspirerade mig. Och jag blev väldigt glad, eftersom jag kunde vara stolt över mitt land. Men frågan är om jag kommer att kunna vara det länge till? Finlands placering har nämligen sjunkit med fem steg sedan dess. Men vad fint att den här slags listor finns och får sin röst hörd! Måtte det få oss att vara mindre själviska som grupp!

Årsskiftet 2016-2017 i Fatick

December präglades i stor utsträckning av ett seminarium för söndagsskollärarna. Vi har fått kontakt med en organisation som jobbar i hela Väst-Afrika med söndagsskola och de gjorde ett mycket bra arbete under skolningen. Tyvärr blev vi tvungna att avbryta seminariet och fortsätta det senare pga ett plötsligt dödsfall som berörde de flesta av kyrkans folk. Här är det viktigt att gå på begravningar och man lämnar allt då det inträffar. Vi har haft en hel massa begravningar den senaste tiden. Arbetet kändes tungt, men viktigt! Be gärna för det.

Efter en morgonlänk råkade jag på en intressant scen: Den närmaste hunden på bilden hade hittat ett kadaver och det hade fåglarna också. För att få ro att äta, hämtade hon en annan hund som höll utkik.

Någon hade satt ut jordnötsskal som husdjur festade på.

Mina adventsljus brann ner väldigt olika snabbt.

Både rika och fattiga kom för att se världens nyfödde räddare. Vilket inkluderande budskap!

"Herre gör mig till ett redskap för din frid..." (på serer). Tack mamma för ditt fina konstverk!