Jag räddade en kattunge idag

Det stämmer. Jag hoppas jag räddade livet på en kattunge då jag var ute och gå i morse. Vi hörde ett ihålligt jamande från en taggig buske och efter några försök såg jag katten. Den hängde upp och ned i en vriden ställning från ena bakbenet som hade genomborrats av en tagg. Då jag kom närmare blev den räddare och till en början försökte den försvara sig, men det tog inte länge innan den började spinna då jag väl brutit av en gren, svängt ungen och lyft den ur taggens grepp. En mer tacksam unge kan man inte hitta. All rädsla var borta. Den spann och gosade i min famn. Jag lät den hållas ett tag innan jag satte ner den och gick vidare. Den försökte följa efter, men jag sade till den att den skulle stanna med sina syskon som jag såg på muren och så gick jag fort. Stackars liten! Hoppas den inte får problem av såret.

Som vanligt är katten på bilden inte katten i berättelsen.

Händelsen fick mig att reflektera. Jag skulle ha velat hjälpa katten mer (adoptera den, ge den en stelkrampsspruta), men det finns så många, att jag omöjligt kan hjälpa alla. Inte ens kattungarna som lämnats på gatan för att dö och som tjuter efter sin mamma så det skär i hjärtat. Då skulle jag aldrig hinna med det jag skickats att göra. Och det samma gäller tyvärr även människor. Förstås kan man inte lämna någon att dö, men hur vet man med säkerhet i vilka fall det är fråga om liv och död och när det handlar om annat? Man måste bara lita på sin intuition och hjälpa där man tycker att man kan. Den bästa hjälpen är sådan att personen inte blir beroende av en. Fast även det är svårt då jag inte är tillräckligt insatt i det mångbottnade senegalesiska socialsystemet med klaner osv. Nåväl, man gör vad man kan och lär sig längs med vägen.