Juletid 2019

Jultiden firades med kyrkliga fester, grannars fester, utländska och lokala vänner, resa till havet samt nattmässa med dop av vuxna och barn.

Glad självständighetsdag Finland!

En god självständighetsdag önskar jag oss alla finländare. 

Hyvää itsenäisyyspäivää meille kaikille suomalaisille! 

Suomen itsenäisyyden juhliminen Senegalissa tuntuu hyvältä. Olen saanut onnitteluita ompelijaltani ja työkavereiltani. Linnanjuhlien seuraaminenhan on traditio ja antaa mielyttävää yhteyttä Suomeen. Silti afrikkalaisten suurlähettiläiden vaatetus tuntui kodikkaammalta tässä vaiheessa elämää :)

Under festen på slottet intervjuades krigsveteraner och Finlandia-hymen sjöngs. Det fick mig att tänka på att Finlands historia både är lång och kort. Det är inte länge sedan vi var en fattig, i andras ögon ganska obetydlig folkgrupp. Genom samarbete byggde folket ett samhälle som blev fritt och ett av de sk. lyckligaste i världen. Exemplet på sådan förändring ger hopp för länder som kämpar med stor fattigdom eller konflikter.

I början fanns inte i Finland en känsla av att vi var berättigade till allt möjligt. Jag tror det är vanligare idag, då vi fötts i ett land där våra rättigheter på många sätt respekteras. Vi unga (ja, jag hör väl ännu dit ifall presidenten också kan kalla sig en av de yngre) borde minnas att förvalta det som tidigare generationer har gjort för att vi ska ha det bra. Det är inte självklart att det alltid kommer att vara så. Måtte vi inte i själviskhet slösa bort välfärden. Må vi göra vår del för att även göra hela världen till en bättre plats. Sådant har Finland faktiskt också gjort en del. Idag är jag är hoppfull eftersom många av våra tonåringar är engagerade för miljön. Vi får be för den generationen!

Jag vill också tacka mitt land för att jag som kvinna har så många möjligheter, som inte alls är självklara för kvinnor i stora världen. Min bön är att det ska få fortsätta och bli ännu bättre för alla!

Ingen är fri innan alla är fria.
Kukaan ei ole vapaa, ennenkuin kaikki ovat vapaita.

Första Advent i Mbetitte

Adventstid är inte en stor grej här i Senegal. Åtminstone inte i vår kyrka. Jag hade glömt bort det och tänkte med en viss saknad, att jag inte har någon adventskalender i år. Sedan kom jag ihåg att det egentligen är lättare att inte satsa så mycket på julstämning då jag är i Senegal. Det blir så lätt att börja jämföra med firandet i Finland, när det egentligen fungerar bättre att njuta av lokala seder medan jag är här. Men någon slags adventsförberedelse tänker jag trots allt satsa på. Kanske en bönerutin...

Idag talade vi med Mbetittes församling om att bli en ny tyndpunktsförsamling (istället för våra tidigare pilotförsamlingar). Vi deltog också i deras adventsgudstjänst. Det kom personer från alla kapellförsamlingar och jag uppskattade dem till ca 85 vuxna och ungdomar, samt 65 barn.

Vid stunden för predikan steg barnen upp och gick till söndagsskolan. Det kändes som om halva kyrkan gick ut, för vid det laget hade inte alla vuxna kommit ännu. Vid själva mötet var vi inte ens 20 personer för många måste resa långa vägar för att tillreda lunch i sina storfamiljer.

Söndagsskolbarnen kommer tillbaka in i kyrkan för att få sin välsignelse efter nattvardsstunden.

Be gärna för Mbetittes församling och för de nya informatörerna. Församlingen är utspridd på ett stort geografiskt område och det kommer att bli en utmaning i för dem som ska ta ansvar. Be också att kvinnor som valts till informatörer ska våga tala också om det finns äldre män med i åhörarskaran. Det har visat sig vara lite svårt i vissa sammanhang.

Wow, det här talar till mig!

Hej!

Om du har tid och intresse att lyssna på en undervisning i ca 50 min, så rekommenderar jag verkligen den här, speciellt slutet av undervinsingen:

Diverse glimtar från vardagen

Jag har funderat en hel del på teologi den senaste tiden. Min språklärare hjälper mig översätta olika dokument och ett handlade om skapelseberättelsen och synden som kom in i världen. I Senegal är odret för värld, adna, och det handlar om marken vi står på. Den har ett förnamn och efternamn: adna Coumba Ndiaye. Det visade sig att en del anser att adna äter människor eftersom de ju begravs i marken. Frasen "Döden kom in i världen efter syndafallet" blir ur det perspektivet lite konstigt, eftersom adna på sätt och vis uppfattas som orsak till att människor dör (själen anses lämna kroppen då den begravs). Här ovan några bilder som målades under en kvinnoretreat jag deltog i. Undrar vad bilden med baobab-trädet står för?

Under veckan har jag sökt hus/lägenheter i Fatick. Inte för mig själv, men för arbetet. Det finns riktigt fina ställen här. Allt fler växer fram i närheten av landsvägen.

 Det finns t.o.m. ett bostadsområde med hyreslägenheter.

En eftermiddag blev jag full i skratt. Mitt träd har blommor av väldgt många olika färg. Det beror på att en bouganvillea har klättrat upp längs med dess stam.

Igår skulle jag köpa bröd nära missionens gästhus och möttes av följande syn. Många försökte få dem att sluta, men ungdomen lyssnar inte alltid. De små barnen hade karnevalstämning. Vi vuxna var oroliga för dem och för resten av trafiken.

Djurlivet i Fatickregionen

Djurlivet fortsätter att fascinera mig. Här en bild på väg hem från ett besök i en förskola.

Då jag kom till Fatick, var muren till min gård jätte snygg. Ganska snart blev det fläckar på väggarna och jag förundrade mig över vad barnen gjorde för att få till stånd ett sådant slitage. Barn brukar ju göra allt möjligt som t.ex. att rista in mönster på min bils lackering... De brukar sitta utanför min port på kvällarna och ibland på dagen pga bänken. 

Det var först i år (!) som jag insåg att det ju inte alls var barnen som stod för slitaget utan fåren och getterna. 

Oh, vad en skrovlig vägg är skön då det kliar!

Faticks kyrka

Det har hänt en del med Faticks kyrka den senaste månaden. Tegelstenar och grunden fick tid att torka och sätta sig ordentligt under sommaren. Sand hopades bredvid bygget och sedan plötsligt började det växa. 

 Grunden byggdes på.

 En eftermiddag såg jag hur väggarna började växa fram.

Senast jag tittade var de så här höga, men det  var redan någon vecka sedan.

Be gärna för bygget och för dem som organiserar det. Det behövs ofta vishet, tålamod och envishet för att navigera arbetet. Be också att kyrkan kunde bli allt det kyrkan hoppas och ännu mer.

IS och Bibeln

För några år sedan läste jag en bok om IS soldater och det slog mig hur ivriga de var att döda de som inte trodde "rätt". Jag förstod inte logiken. Borde man inte snarare låta dem leva så att de skulle ha en möjlighet att hitta den "rätta tron" istället? Sedan var det någon som förklarade det för mig: En person som vägrar tro kommer bara att göra mer och mer ont. Då är det bättre att de dör snabbt så att inte helvetet blir lika eländigt för en som om man hade haft tid att synda ännu mer. Tja, logiken blev förstås mer tydlig, men så handlar det ju om en organisation som IS och inte om vanliga människor. Själv föredrar jag min religions version:

Hesekiel 33:11
Sva­ra dem: Så sant jag le­ver, säger Her­ren Gud, jag öns­kar in­te den gudlöses död. Jag vill att han upphör med si­na gärning­ar och får le­va.

En fd. terrorist berättade en gång varför han inte längre är det: Han hamnade i fängelse med sina terroristkompisar och konstaterade att om dessa människor var de som skulle leda det goda himmelska samhället, så föredrog han att inte vara med dem. Så kan det lätt gå mellan människor. Hesekiel talar också om att vi behöver nya hjärtan. Allihopa.

Tavla

Ibland är det bara så jätte vackert här.

Skolstart i förskolorna

Det är oktober och det innebär skolstart. Vi köpte material till förskolorna, delade upp det och förde det till byarna.

På bilden sitter Waly Thiao (ansvarig för församlings-förskolarbetet), Marie Diouf förskollärare, presidenten för föräldrarådet i Dioral (vars namn jag tyvärr har glömt) och kapellförsamlingens ansvarsperson Waly Faye. De tar emot årets skolmaterial. 

Vi var lite oroliga för att vägarna skulle vara svårframkomliga eftersom det kommit mycket regn på bara 1,5 månader, men det hade redan hunnit torka upp en hel del.

I Tock-à-Mbel höll de på att städa upp skolgården och då jag frågade om jag fick fota tyckte Antoine Diouf att jag gott och väl kunde hjälpa till med plogandet. Men det fotot visar jag inte :)

Sedan kom en hel hop med barn och visade upp sina leksaksbilar. Kreativa unga människor!

I Konème har förskolan länge fått låna statens klassrum, men nu finns det så många årskurser i franska skolan att vi måste hitta ett nytt ställe för undervisningen. Ett tag var det tal om kapellet, men vi avrådde församlingen från det, eftersom det inte riktigt finns någon lämplig skolgård där.

Lyckligtvis ser det ut som om det kommit tillräckligt med vatten för att hirsen ska mogna på de flesta åkrarna. Vi får se hur det går med jordnötterna, för att inte tala om bönorna. Tack för regnen!

Tandläkare

Idag har jag varit till en av de bästa tandläkare jag någonsin träffat. Han var proffsig, vänlig, effektiv, trygg, förklarande och allt man kan önska sig. Sådana tjänster är lättast att få tag på i Dakar. På söndagen gick jag alltså i gudstjänst i huvudstaden. Kyrkan har för vana att be besökare att presentera sig efter mässan, så jag bjöds upp och nämnde något om att jag var där för ett tandläkarbesök. Förtås (borde jag ju ha fattat) önskade alla att jag snart skulle bli helad och börja må bättre.

Det här är ganska talande för skillnaden mellan en finländare och en senegales. Finländaren går ofta till tandläkare i förebyggande syfte. Jag hade inte tandont, men jag visste att mina tänder antagligen behövde lappas eller vårdas på annat sätt. De flesta senegaleser jag känner (vilka väl hör till senegalesisk medelklass) går först då det gör ordentligt ont (om ens då). Varför? Jo, finländare har tandvårdsprogram för folkhälsa för hela befolkningen och i Senegal är västerländsk sjukvård ett ganska nytt fenomen. Ofta kostar det dessutom sjukt mycket (i senegalsesisk standard) och nivån kan i värsta fall vara riktigt dålig. Vanliga åtgärder är att dra ut tanden eller ge antibiotika (antagligen för att tanden redan är i dåligt tillstånd). Man har helt enkelt inte vanan att göra förebyggande tandvård annat än tandborstande.

Senare gick jag till en restaurang i centrum. Det var som att stiga in i en annan värld: Svalt, super snyggt, väl genomtänkt stil, inga flugor som i Fatick, härlig mat och variation i menyn osv. Plötsligt vällde en skock senegalesiska tonåringar in för sin lunchpaus. De var tydligt vana med standarden, hade snygga kläder och mobiltelefoner och råd med höga priser. Gränsen mellan fattig och rik går inte mellan Europa och Afrika. Man kan nog inte säga att den går mellan landsbygd och stad heller, men kulturskillnaderna går sannerligen mellan stad och landsbygd. De jag jobbar med hör till landsbygdsbefolkning med traditionella värderingar. De som finns i staden gör sin egen blandning av kultur. I möte med andra afrikaner än senegaleser brukar jag ofta tycka att senegaleserna är mer traditionella. Undrar när restaurangens tonåringar går till tandläkaren - då det gör ont eller i förebyggande syfte?

PS. Syftet meddet här inlägget är att Afrika inte är den lidande schablonen, utan människor av kött och blod med invanda tankemönster och utmaningar som vi borde göra mer för att försöka förstå. Afrika är också rika tonåringar, högutbildade människor, en rikedom av olika kulturer i flera lager, kreativa entreprenörer osv. Bara för att jag mest träffar en viss folkgrupp i Afrika, betyder det inte att den andra sortens Afrika saknas.

Änglar

Jag skulle göra pyssel som förskollärarna kunde testa på under seminariet. För länge sedan hade de gjort änglar av kaffefilter, så det tyckte jag vi kunder repetera. Om några av dem redan hade vanan inne skulle det vara lättare att ta till sig. För att kontextualisera tyckte jag änglarna kunde vara afrikanska. Helt teologiskt ska de flesta änglar inte ha vingar (serafimer är ett undantag) och så tyckte jag vi kunde ta den aningen mer ekologiska versionen med oblekta filter. 

För säkerhets skull frågade jag några kolleger hur änglar uppfattas i serer traditionen. Jag var förstås inne på helt fel spår: Änglar har skinande vita kläder, man ser inte deras ansikten och hud pga ljuset som strålar från dem och de flyger (med vingar). Jaha, nå, då får det helt enkelt bli gubbar och gummor istället.

Seminarium 2019

Vi har haft förskollärarseminarium. Första dagen diskuterade vi hur vi kan förbättra stadgarna och göra arbetsfördelningarna tydligare. Den delen tog mer tid än jag hade förväntat mig, trots att jag vid det här laget borde känna till att diskussioner tar lång tid här. De två följande dagarna fick vi undervisning om lektionsplanering. Då zoomade jag ut, för diskussionen gick på snabb serer och jag visste att lärarna var kunniga. Istället jämförde jag en översättning av ”Kristinoppi”, som godkändes som Finlands evangelisk lutherska kyrkas katekes 1948, med originalet. Det gäller att veta vad vi trycker upp och samtidigt checka att alla avvikande serer-bokstäver faktiskt är rätt placerade. Datorerna brukar inte alltid känna till tecknen.

Paul Ngor Sarr, Coumba Faye och Robert Made Ndiaye pysslar.

På torsdagen undervisade jag teckning och pyssel. Teckning är något man inte längre lär sig så bra i de statliga skolorna. Det var bättre förr. Kunskapsnivån är lägre nu eftersom det är bråttom att skola tillräckligt med lärare för alla Senegals många barn.  Att undervisa utan att kunna alla ord gick rätt så bra. Det gick att visa på tavlan och förskollärarna fyllde i med den rätta geometriska terminologin. Den undervisar de regelbundet. De flesta verkade också gilla att pyssla. Dagen avslutades med sångundervisning av Nicolas Sarr.

Sista dagen inleddes med några teckningar och fortsatte med en repetition av fjolårets tema om miljöskydd. Denna gång handlade det mer om hur man kan undervisa barnen. Vi talade om återvinning och sopsortering. Hela seminariet avslutades med en utvärdering. Då vi åt lunch fick en av mina kolleger budet att hens mamma dött. Det var inte oväntat, men för mig kändes det stort, trots att vuxna senegaleser försöker vara väldigt stoiska och mamman trots allt var till åren kommen.

På lördag var det alltså dags för begravning. Min bil är på reparation i Dakar, så jag åkte taxi med en församlingsbekant. Landskapet var grönt och hirsen har t.o.m. fått kolvar på sina ställen. Hoppas den kan ge gos skörd! Delar av vägen låg under vatten, men det var en grusväg så det gick. På begravningen var det inte lika många av kyrkans folk som det brukar, men alla gjorde sitt bästa för att ta hand om mig i alla fall. Senegaleser är så generösa och gästvänliga! Under lunchen ca 15.30 hörde vi de första åskknallarna. Molnen hopade sig och vi var tacksamma att taxin hämtade oss i god tid. Väl framme i Fatick föll de första dropparna och det började ösa ner då jag öppnade porten till min gård. Fast det var ganska vackert måste jag säga.

A uut’a

En morgon vaknade jag med svullet finger. Det var knappt synligt med det kändes sannerligen annorlunda och mer än jag varit med om förut. Dagen innan hade det svidit lite där nagelbandet skadats. Jag kom genast att tänka på bekanta som fått allvarliga men: Min bror som fick benröta. Flera vänner vars händer eller fötter har svullnat till så mycket att de sett ut som bollar och huden lossnat i stora sjok. En av dem kan inte längre använda sitt lillfinger, som nu är förtvinat.

Sår är inte att leka med i detta land och nu var mitt finger svullet. Borde jag genast gå till läkaren? Nej, om det inte syns skulle läkaren att anse att det inte är något och be mig komma tillbaka om det inte blev bättre. Men ifall det var en aggressiv infektion vore det säkert bra att börja medicinering så fort som möjligt. Jag beslöt ändå att vänta och se, vilket var bra, eftersom svullnaden gick ner av sig själv. Men det var en allvarlig påminnelse om att ta hand om eventuella sår och att minnas solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade.

Jag tackar Gud att svullnaden gick ner. Inte för att jag är överreligiös, som man kunde tro i Finland, utan för att det är det vanliga sättet att uttrycka sin lättnad i det här landet. Trots det är det inte bara en fras. Man menar nog sitt tack till Gud. Missionärerna har inte fört religiositet till Afrika. Det fanns här långt före oss. Be gärna att människor här skulle slippa allvarliga infektioner.

Arbetsresa

Har varit i Dakar på möte med finska kolleger och för att göra reparationer på bilen. En fördel med Dakar är att det går att få tag på allt möjligt, som glass med kolleger eller häcksax eller kopior av nycklar. Det skadar inte att havet är vackert och att regntids vyerna till och från stan gör mig glad.

Ryggproblem

Jag har ryggskott. Inget svårt fall, men det är första gången och tillräckligt för att få mig att ta mig en funderare. Dags att sluta sitta så mycket. Måste nog också komma igång med att äntligen införskaffa  stolar i rätt höjd. Stolar i Senegal tenderar att vara högre än de i Finland. Vet inte varför. Madrassbyte kunde också vara bra. Men viktigast är att sitta mindre och kortare stunder.

Nu grönskar det!

Det har regnar nästan dagligen under nästan en vecka. Korna och andra djur kan äta gräs igen. vägarna är gyttjiga och himlen molnig, vilket jag tycker är vackert i kombination med sol. Här är några bilder av omgivningen.   

De hugger träden

Två gånger har jag trott att regnperioden börjat, och två gånger hade jag fel. Båda gångerna tog det flera veckor för nästa regna att komma. Åkrarna torkar för andra gången och korna svälter. Getterna klarar sig, för det har spirat lite gräs, men det är inte tillräckligt för de större djuren. Så nu hugger djuruppfödarna grenar av träden för att rädda vad som räddas kan. Det här är klimatförändring med konsekvenser. Oberäkneliga regn som kommer allt senare på året. Om det inte kommer ordentliga regn snart kommer många att ha förlorat alldeles för mycket. Det är redan så pass illa att jag utgår från att kommer att finnas många som knackar på min port flera månader framöver. Det kan också påverka barnens skolgång.

Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Saint Louis

Vi har gjort en skolning i Saint Louis. Under flera år har söndagsskolarbetet legat nere i församlingen av olika orsaker, men nu fanns det flera personer som ville lära sig hur det ska göras. Det var en trevlig grupp att umgås med och staden var svalare än jag hade kunnat hoppas (alltid skönt den här tiden på året).

Vi bodde nära havet och bilen blev rätt så smutsig av saltstänk. Luftkonditioneringen är sönder så vi fick köra med nedvevade rutor hela tiden. Men det gick riktigt bra, speciellt som det var molningt de dagar vi körde till och från staden. Man upplever landet på ett annat sätt med öppna fönster.

Efter skolningen hade vi även ett möte med församlingen och söndsagsskollärarna höll sin första lektion med barnen. Be gärna för söndagsskolan. Barn och vuxna verkar entusiastiska och det vore bra om det kunde bära frukt.

Senegal vann tyvärr inte Afrikas fotbollskupp, men vi kom tvåa. Stämningen var först hög av förväntan, sedan smått deprimerad efter förlusten sedan hög igen då lejonen, senegals lag, kom hem.