Grundantaganden

I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).

Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.

Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.

Be gärna för barnledaren och hens familj!

Post season eller pre season?

Eftersom det är ett tag sedan regntiden, är vägarna nu mer framkomliga igen. Så här ser det ut nära det ställe där jag hämtar dricksvatten.

Idag besökte vi Thiadiaye för ett årligt besök i församlingarna. Det var en speciell känsla att diskutera arbetet med en församling som redan  har vanan inne med pilotprojekt (i diakonin) och som har många erfarenheter. Jag imponerades också av den fina köksträdgården i prästgården. Här finns både mango, banan och papaya.

Sedan ville jag återse Fissel. Jag minns att min lärare i Mbours finska skola, bodde en tid i Fissel med sin man. De hade en katt som hette Tyyne och som var allt annat än stilla. Där fanns också den bredaste baobab jag någonsin sett under mina då 13 år. Den är borta nu. Borta är också skolan bredvid kapellsförsamlingens kyrka. På den tiden var skolan på serer (om jag inte misstar mig) och det var inte enbart en förskola utan även äldre årskurser. Idag är det franska skolsystemet väl utbyggt, men då alltså inte på modersmålet. Det finns i kyrkan ibland en nostalgi efter "fornstora dagar" då arbetet blomstrade och det fanns resurser.  En av orsakerna till blomstringen lär ha varit att kyrkan satsade på arbetet i byarna. Nu är det svårare att få tag på medel för transport och då blir arbetet mer centraliserat i tätbygder. Å andra sidan har kyrkan arbete som syftar till att decentralisera, hitta egna finansiering och fokusera på sådant som kan upprätthållas lokalt. Det får man gärna be för...

Skörden börjar vara bärgad för året. Här en hög jordnötter som så ska bearbetas. 

Ska ju inte regna i november!

Det ska inte regna i november efter att den svala perioden redan börjat. Jag har 27 grader inomhus då det är som varmast och sover med filt och öppna fönster (för bara några veckor sedan var här olidligt varmt). Och vad hör jag på morgonen? Ett stilla regn. Kanske kopplat till en vind som uppstått mellan Kanada och Europa? Problemet är att det kan förstöra insamlingen av foder för husdjuren.

Fast själv njöt jag: Min dammiga bil blev ren. Dagen var sval och molning där vi satt i en av Gandiayes kapellförsamlingar, Cangan, och diskuterade Bibelns texter om tionde och givande. På väg hem innan skymningen lyste solen på träden mot en blåmolnig bakrund, just så som jag gillar det. En regnbåde blev synlig över Gandiaye och sedan skiftade molnen i rosa, medan vi körde genom den livliga gamou-trafiken. Gamou är Tidjan-muslimernas pilgrimsfest. Där hade jag missat i planeringen. Visste inte att trafiken skulle vara så pass livlig just då. Hade haft för mig att Magal Touba (mouridiska pilgrimsfesten) var betydligt värre.

Vårt möte var välidgt givande! Varje gång jag är i byarna lär jag mig nya saker om människors sätt att tänka. Kommer inte nu på något på rak arm. Kanske senare. I varje fall deltog alla uppmärksamt i diskussionen. Dagen var också full av typiskt senegalesiska intryck, t.ex. en höna som jagade griskultingar. Barn kom och gick. Vuxna likaså. Emellanåt åkte en moped eller åsnekärra förbi. Mot kvällen återvände en stor grupp kvinnor med sädeslagsfyllda tvättbaljor på huvudet. Männen var ännu kvar på åkrarna då vi körde förbi. De verkade försöka vända jordnötsblasten. Hade varit kul att ta sig en närmare titt, men vi hann inte.

Khamad Ngom, Latyr Faye och Mama Sarr väntar på att börja mötet, medan en åsna åker förbi.

Är det inte vackert!

Byn ligger vid en havsarm, så vi gick för att se på saltbrunnar efter maten.

Man gräver en grop på bottnen och sedan torkar vattnet bort och kvar blir saltet. Längre bort fanns saltåkrar, som är lite större och som det finns gott om i Fatick.

Skolåret börjar

I detta land börjar skolorna i oktober så vi skaffade som vanligt material att för ut till våra förskolor. Då vi kom till Konème såg det ut så här.

Det var termiter som passat på att bygga bo under regnperioden. De torra delarna kändes hårda som cement, men innan det torkar går det att göra något åt det hela. Vi var tre kvinnor som turades om att ta bort en del nybyggda delar av stacken.

Det var ett konkret och kul arbetsmoment innan vi körde vidare i den sköna naturen lyssnandes på fågelsång och en herde som spelade senegalesisk flöjt!

Vi hamnade till slut i Toucar där vi diskuterade åtgärder till förbättring av pilotprojektet. Som vanligt var diskussionen givande och det blev några förändringar som eventuellt kan ge bättre resultat. Be gärna för det.

Allt som all var det en angenäm dag. Den extrema värmen är nu äntligen över. Morgnarna blir allt svalare och jag njuter av frukost på verandan.

Senaste söndag var jag på unga vuxna veckoslut. Det var ovanligt många närvarande så alla rymdes inte in i kyrkan i Diouroup.