Några enkla åtgärder för välmående i Fatick

1. Njut av människorna och livsstilsinblickar. Jag hjälpte nyligen en kompis att flytta. Det var så enkelt. Bara att plocka in allt i bilen och sedan ut igen i ett nafs. Inga långa dagar av packande och uppackande mm. Har man mindre, så behöver man jobba mindre. Här lägger hon ut plastmatta över golvet. Dem köper man själv och tar med sig då man far. Plastmattor gör det lättare att sopa och täcker över eventuella sprickor och slitningar som ofta uppstår i golven.

2. Upptäck nya delar i utkanten av staden. Helst då det börjar skymma eftersom det då är svalt och ljuset är som vackrast. Dessutom har vi nyss fått en ny bensinstationsbutik dit man kan köra på dylika vägar, med mindre trafik. Butiken säljer t.ex ost, soppor och glasögonputs. Inte riktigt så stort som ABC, men så otroligt mycket bättre än att behöva åka till Mbour lika ofta.

3. Njut av naturen och av att sitta i mindre tätt befolkade trakter. Efter jobbet kör jag numera ofta utanför staden. Under färden lyssnar jag på en ljudbok eller på tystnaden. Kopplar bort det sociala en stund. Tar tid för mig själv.  Att gå ut och gå är också mycket givande, men då förväntas man ha sällskap. 

4. Njut av  att iaktta djurlivet. Det finns mycket djur att titta på. Under kvällen vid flodarmen brukar det t.ex. hänga en flock åsnor som ofta har sällskap av en hund och som ofta vältrar sig på marken. 

5. Märk de lustiga detaljerna då det finns tid över. Här umgås jag med en mus som ville dela mitt arbetsbord en tid. Jag gillar möss, om de är uppfödda i fångenskap. Som ohyra är det inte lika självklart. Denna typ kikade fram mellan väggen och ett tyg jag har på mina dokument som skydd mot damm. Den var söt och charmade mig, men den försökte också äta min tå, den bajsar på mitt arbetsbord och riskerar att gnaga sönder våra dokument, speciellt ifall den  lyckas föröka sig inomhus. Jag fick höra att möss ofta gnager på en under natten och så blåser de lite där de bitit innan de gnager en gång till. Detta för att man inte ska känna att de gnager bort en  del av huden på tån t.ex. Tur att den här bor på jobbet och inte i mitt hem!

Yoros tak

Min senegalesiska lillabror, och min biologiska pappas namne (ungefär gudson), gifte sig igår. Här i landet finns det ca. två giftermål: tak (den lilla) och bröllop. Man kunde eventuellt också säga att brorsan förlovade sig, men jag skulle nog klassa det mer som äktenskap. Festen hade förberetts med gåvor till frun och hennes familj, med inbjudningar och med mat.

För min del började festen hos min bror med en måltid. Sedan satt familjen och andra gäster under trädet och snackade. Folk kom och gick, men det var ganska lugnt eftersom det inte var den stora bröllopsfesten. Själva ceremonin hände i moskén. Jag fick vara med till den grad att jag skjutsade en del av männen runt 6-tiden. Vi åkte till den gamla gröna moskén som fanns redan i min barndom, inte till den nya som liknar ett Disney-slott. Brudgummen var inte med. Jag tror inte han ens var i moskén själv. Däremot var hans manliga släktingar och vänner där. Då de kom tillbaka några timmar senare hade mina systrar och den ena svägerskan med vänner klätt upp sig.

Vi åkte denna gång till brudens hem. Där satt redan en massa kvinnor på stolar. Bruden var ordentligt sminkad enligt kutymen. Vi fick vackra påsar med beignéer och godis. Fotografen tog bilder av bruden med sina gäster och efter en stund for vi hem igen. Sedan satt vi i lampans sken utanför huset. Någon enstaka försenad person kikade in, men nu var det mycket lugnare och nästan bara familjen kvar. Och där slutade festen för min del. Det var trevligt att känna att jag hörde till. Folk vet vem jag är sedan barnsben även om de tycker jag vuxit en hel del.

Nästa fest är det stora bröllopet. Då misstänker jag att det blir mer dans och då förs bruden hem till sin nya familj. I nuläget får hon komma och gå som hon vill.

Byabesök och projektavslut

Igår avslutade vi äntligen projektet med att skaffa material till dagklubbarna. Vi förde ut de sista möblerna till en by och i solnedgången körde vi på en, för mig,  ny väg tillbaka till Fatick. Det var förresten den gamla vägen till byn. Under regnperioden skulle den ha gått igenom en sjö, men nu var den härligt torr med väl packad jord under spåren. Värre var det då vi kom upp ur sjöbottnen. Största delen av vägen var full av ovanligt lös sand. Lite som att köra på en sanddyn. Här gällde det bara att hålla hög hastighet och att navigera i hjulspåren eller fastna. Det gick vägen och det var uppfriskande att se något nytt.

Byabesöket hade annars varit riktigt trevligt om jag inte varit irriterad över att komma så sent och orolig för att bli tvungen att köra hem i mörker. Det sena besöket berodde på vad som hänt tidigare i Fatick. Eftersom vi hade en hård deadline var det viktigt att snickaren blev färdig med möblerna i tid. För oss innebar det tätt placerade besök hos snickaren under en längre tid och speciellt under de sista dagarna. Största delen av gårdagen gick åt till att vänta. Jag tror jag sammanlagt väntade 7 timmar mellan möbelfrakterna. Lyckades smyga in lite arbete på min bärbara dator också. Likadant var det dagen innan. För mig är väntandet ett av de svårare uppdragen i detta land. Emellanåt tog jag mig friheten att hjälpa till med att slipa möbeldelar, vilket är ett typiskt toubab-drag. Senegaleser ser en viss heder i att hålla sig till olika sysslors könsfördelning.

I byarna måste man köra försiktigt. Om man stannar nära barn kan man räkna med att några av dem försöker röra eller klättra upp på bilen för att få lite snålskjuts.* Det händer även i städer, men inte i lika stor utsträckning. Barn har inte möjlighet att åka bil så ofta och det är spännande för dem att se vem som är mest våghalsig. Då jag konsekvent stannar och säger att det är farligt skrattar de förvånat över att jag talar serer och så förklarar de för varandra vad jag nyss sade. Lyckligtvis lyssnar de oftast efter ett antal tillsägelser. På hemvägen var jag nöjd över att några av de pedagogiska arbetsblad, som vi skaffat till klasserna, handlar om att vara försiktig med bilar. Även detta är väl en typisk toubab-tanke, skulle jag tro ;)


*Här kommer jag att tänka på en av Elisabets strapatser  i Astrid Lindgrens Madicken-böcker.