Mera begravningar

Idag var det en jag inte for på. En förskollärares släkting. Här är en bit av dialogen:

A-L: Vem var det som dog, sa du? Hans pappa?
Kollega: Nej, hans lillabror.
A-L: Hur gammal var han?
Kollega: Något kring 60.
(Här tycker jag det är lite skumt med en lillabror som är äldre än den unga förskolläraren.)
A-L: Ah! Är det hans "tokoor" (morbror)?
Kolleger: Nej, det är inte hans morbror utan hans lilla pappa.
A-L: ?
Kolleger: Hans pappa: Hans pappas lillabror.
A-L: I see!

I onsdags var det begravning för en av teologie studerandenas pappa som begravdes. Vi satt under ett träd från middag till kväll.  Trots skuggan hann jag bränna mig riktigt ordentligt.

Om kontextualisering och maktstrukuterer

Den som läst mitt senaste rundbrev vet att jag har funderat en del på kontextualisering. Jag hittade nyss ett nytt klipp som påminde mig om det igen. Hur evangeliet tar sig nya former i en ny kontext: Det innebär varken enbart den kultur evangeliet kom ifrån eller ett tillskott till den kultur det kommit till. Det är mer än någondera. Klippet visar också hur samhälleliga maktstrukturer kan kullkastas inifrån systemet självt. Äh, ta en titt själva. Jag tror man kan få textning genom att trycka på en av knapparna nere till höger i bildrutan.

Enjoy!

Jag möttes av dans

En kväll sjöng de: "Jag är glad att se dig idag. Må Gud välsigna dig" till varandra.

Det är någonting speciellt med att komma till jobbet på morgonen och mötas av dans. Att sedan utmanas till en "dansduell" är också kul. Det var sista dagen av vårt söndagsskolseminarium och kvinnorna (för församlingarna har mest valt kvinnor som de hoppas ska stanna i församlingen) hade stannat uppe och dansat och sjungit ganska länge igår. I serer-kulturen är dans tätt kopplat till humor. Man försöker göra något oväntat som väcker allmän munterhet. En av kvinnorna gjorde en parodi: Hon slog sin sko till marken och ställde sig framför en annan person i låtsad vördnad. Det egentliga fenomenet har jag sett en gång, men den gången kände jag igen det från någon bild jag sett någonstans. Här följer min beskrivning av händelsen.

Jag körde hemåt tillsammans med min "bror" då vi möttes av en stor folkmassa i en stad vid landsvägen. Jag har lärt mig att man ska vara försiktig med folksamlingar eftersom de lätt kan spåra ur. Min bror varnade mig också att köra försiktigt. Sedan sade han att folket hade samlats för att de följde sin marabou (muslimsk ledare) som de uppenbarligen hade stor vördnad för. Vördnaden kändes påtagligt och var kopplad till en glädje. En kille (bayfaal att döma av hans kläder) hade en enormt tjock klubba som han slog i marken som man slår en yxa på en rot. Jag vet att muslimer inte själva tänker som jag, men för mig ter sig deras vördnad för vissa visa män nästan som människodyrkan. Och jo, det finns olika slags muslimer och olika slags islam.

Överlag är jag mycket nöjd med vårt seminarium. Jag har inte behövt göra mycket, vilket är ett tecken på att saker fungerar som det ska. Dessutom är undervisningen kombinerad med mycket bön, sund i sin betoning av den kristnes ansvar för barnen och glädjefylld med lovsång. Jag tror det är många söndagsskollärare som blev inspirerade och styrkta i sin roll. Be gärna för dem och för att deras arbete ska kunna väcka en ny generation och sprida liv i församlingarna redan nu. Nästan varje församling har också bildat en söndagsskol-kommitté. Be att de kunde bli en styrka för varandra och att det inte skulle uppstå stridigheter t.ex. om användning av söndagsskol-kassan. Lärarna beslöt också att bilda en gemensam kommitté för alla kyrkans söndsagsskol-lärare. Det är fint att de har sådana initiativ!

Mammor hade tagit med sig barn. I början var de väldigt försiktiga, med de blev modigare mot slutet av veckan. Härliga ungar! Ibland störde de en del och då satte en av våra föreläsare igång en film åt dem. Här sitter de vackert på rad.

Smågruppsarbete. Seminariet innehöll många praktiska övningar, vilket jag också är nöjd med.

ungdomsläger i Fayil

Faticks församling ordnade ett veckoslut för ungdomar. Igår åkte jag och Anne Marie dit efter jobbet. Vi orkar inte vara med hela veckoslutet eftersom vi har seminarium hela nästa vecka. I väntan på att Jesusfilmen skulle riggas upp satt vi tillsammans med Antoine Diouf (församlingsförskollärare) och en del barn. Antoine fick dem att börja sjunga, Anne Marie fortsatte underhållningen med att få barnen att dansa.

Efter ett tag föreslog jag Följe John och så fortsatte det med den ena idén efter den andra tills det blev för råddigt och en äldre kvinna började tala om annat med oss vuxna. 

Det var en angenäm kväll. 

Tankar från månaden

Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.

Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga. 

Hur man inte ska lifta

Förra veckan fylldes äntligen hålen på min gård igen. Jag blev såå glad! Barnen i grannskapet hade börjat sporta med att springa på kloaktunneln och hoppa över slangen som förser mitt hus med vatten. Jag försökte förklara för dem att om slangen gick sönder så skulle mängder av vatten läcka ner i hålet, rasera sanden runtomkring och därmed rasera muren till min gård. De lyssnade, men det kom ju hela tiden nya barn som inte visste vad jag sagt de andra.Så jag var ytterst glad att äntligen slippa gå över en bro till mitt hus och istället köra in min bil på min gård. Nu kunde den äntligen tvättas regelbundet!

Dagen efter kom jag hem efter en lång dag. Genast hörde jag ett jamande. Det kom från bilen. Under bilen. Till slut hittade jag källan! Den gula parveln med blå ögon som ni ser härintill satt på hjulaxeln bakom vänster framdäck. Jag fick tag i ett ben och drog ut den pyttiga och underbara kattungen som till slut fick sitta i min ficka medan jag bar in saker från bilen. Den enda vettiga förklaringen var att kissen stigit på medan bilen var parkerad på jobbet och att den sedan hållit sig fast för kära livet medan jag körde 1,5 km hem. På tillbakavägen satt hon i en låda i framsätet istället. Väl framme verkade hon känna igen sig, hälsade överlyckligt på en frass och kilade sedan hastigt in i brädhögen där hon verkade vara van att sitta. Senare såg jag ett storasyskon på kyrkans gård (åtminstone hade de samma färgskala). Hade redan börjat fantisera om att ha en kattunge, men det är bättre så här. Vad skulle jag ha gjort med den på semestern?

...bidde bara så fel

Ibland blir det bara så fel. Igår var en sådan dag. Jag skulle hålla lektion om att använda leksaker i förskoleundervisningen och hade inte haft tid att förbereda mig på serer, eftersom vi har många saker på gång igen. Översättningen tog ganska länge, så ibland försökte jag ändå tala serer. Emellanåt funkade det, men ofta måste även min dåliga serer översättas och även det blev låångt.

Ett av problemen var att jag ett tag talade om känslor. För det första avgränsas inte orden på samma sätt i västerländska språk som och i serer. Jag kan inte förklara för jag har inte koll på känslor på serer, men ett liknande fenomen förekommer med färger. Ordet för röd betyder inte bara röd utan olika nyanser av brunt, medan det är oklart vad man ska kalla gult. Sererernas uppfattningar om känslor verkar dessutom vara väldigt långt från västerländsk psykologi. Resultatet blev att översättningen blev långa förklaringar av vad jag försökte säga och jag vet sannerligen inte om översättaren visste vad jag sade på franska. Om någonting är för främmande finns det få beröringspunkter att återkoppla till.

Till slut hade vi 20 min kvar. Med facit i hand borde jag ha avslutat eller valt ett enda konkret pyssel. Alla var trötta och irriterade på alla oklarheter. Tyvärr valde jag att försöka förklara hur man kan ha olika målsättningar med att använda klossar i undervisningen. Det var ju att avhandla målsättningar som var hela poängen med det här seminariet. Men ibland är det bara bäst att bekänna sitt nederlag i god tid.

Öh.. Hur var det nu igen?

Ramadan närmar sig med raska steg och regnperioden medför en massa arbete på åkrar. Plötsligt vill alla hålla bröllop. (Under ramadan festar man inte överdådigt.) Jag är på mitt andra bröllop inom en vecka och är inbjuden till både dop och bröllop ännu. Begravning har det också varit under den månad som gått ... en mycket ledsam trafikolycka.

Jag måste säga att jag har svårt att greppa vad som förväntas hända under de olika bröllopsdagarna. Serererna firar fem dygn och trots att mina vänner har berättat en del, blir det alltid någon info som flyter lite. Till slut kan jag inte riktigt att greppa hur det egentligen var. Med min lilla "praktik" inberäknad har jag kommit fram till följande:

Först firar brudens familj i två dagar hos sig med dans första natten, tal och gåvor den andra dagen innan bruden täcks med ett tyg, får en massa råd och förs till sitt nya hem. Det händer sent på natten och alla är vakna största delen av dygnet. Här ingår traditioner med hirs och surmjölk. Nästa dag firar brudgummens familj med sina släktingar. Man äter och dansar och sitter. Senegalesiska fester innehåller mycket sittande och närvaro. Kvinnorna har en egen samling på kvällen igen. Nästa dag kommer släktingar från när och fjärran, speciellt från brudens familj. Och till slut ebbar festen ut och kvinnorna går i procession med bruden för att tvätta kläder.

För att festen ska kunna ordas, måste man får pengar och på alla fester ger gästerna sitt bidrag till organisatörerna (läs familjen). Det svåra är att lista ut vilken dag jag borde vara på plats för att inte vara oartig, hur länge jag ska sitta, när det är dags att ge vilken summa pengar till vem och om man förväntas hålla tal till, samt vilken tidpunkt man ska klä sig i plagget med det gemensamt införskaffade tyget.

Fester är inget man tar lätt på här. Eftersom ens socialskydd är de personer man känner är det viktigt med ett stort nätverk med tjänster och gentjänster. Fester tjänar som en arena för att behandla de här relationerna. OM jag har förstått saken rätt...

Glimtar av livet

Min gata är fortfarande uppgrävd, men arbetet fortskrider så det kanske blir möjligt att köra in "min" bil på gården så småningom. 

Jag försöker utöka mängden grönsaker och variationen i min kost. Senegalesisk mat är god, men det blir lite enahanda ibland.

Anne Marie och jag ska ha vår byrå i detta rum i framtiden. Känns konstigt att byta efter två år, men samtidigt spännande.

Soluppgång över havet. För att citera Bo Kaspers orkester: "Vackert land vi bor i!" Jag blir helt rörd.

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!

Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!

Påskanatt

Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.

Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.

Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.

Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!

Glad självständighetsdag!

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.