Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Saint Louis

Vi har gjort en skolning i Saint Louis. Under flera år har söndagsskolarbetet legat nere i församlingen av olika orsaker, men nu fanns det flera personer som ville lära sig hur det ska göras. Det var en trevlig grupp att umgås med och staden var svalare än jag hade kunnat hoppas (alltid skönt den här tiden på året).

Vi bodde nära havet och bilen blev rätt så smutsig av saltstänk. Luftkonditioneringen är sönder så vi fick köra med nedvevade rutor hela tiden. Men det gick riktigt bra, speciellt som det var molningt de dagar vi körde till och från staden. Man upplever landet på ett annat sätt med öppna fönster.

Efter skolningen hade vi även ett möte med församlingen och söndsagsskollärarna höll sin första lektion med barnen. Be gärna för söndagsskolan. Barn och vuxna verkar entusiastiska och det vore bra om det kunde bära frukt.

Senegal vann tyvärr inte Afrikas fotbollskupp, men vi kom tvåa. Stämningen var först hög av förväntan, sedan smått deprimerad efter förlusten sedan hög igen då lejonen, senegals lag, kom hem.

Seigneur aie pitié de nous

Det är final i Afrikas fotbollsmästerskap. Senegal har aldrig vunnit (enligt vad jag hört) och nu spelar de. Gatorna var för några timmar sedan fulla med flaggor på bilar, kinder, hus t.o.m. gator. Jag blev tvungen att skaffa en jag också. På youtube hör man intervjuer med maraboun (muslimska ledare med traditionella mystiska krafter). Mina kristna vänner ber till Jesus. Ikväll gäller det att inte köra i trafiken!

Det blev en flicka och en pojke!

Häromdagen var jag på en begravning igen. Det var en molnig och blåsig dag, så jag tror jag åt en del sand under måltiden. På hemvägen njöt vi kvinnor i bilen av vackert nygrönt landskap efter det första regnet. (Hoppas det kommer mer!) Väl i Fatick fick Anne Marie reda på att vår vän åkt till sjukhuset för att föda redan tidigt på morgonen. Hon tyckte vi skulle fara dit och be med svärmodern. Det är viktigt att uppmuntra varandra.

Väl framme visade det sig att vi fick träffa vår vän, så vi gick och bad med henne. Det syntes att hon hade ont, så bönen blev ganska kort. Sedan gick vi ut med de övriga väntande. Inte många minuter senare fick vi ett besked om att ett barn fötts. Jag trodde först att jag missförstått, eftersom jag inte hört något ljud från mamman trots att vi bara befann oss en vägg bort. Men en liten stund senare hördes en späd röst. Kanske fem minuter senare fick vi beskedet: ”Det blev en pojke och en flicka!” Det var en fantastisk upplevelse att sitta där ute med svärmodern, pappan och andra bekanta och tänka på tvillingarna som just kommit ut i världen.

Uppenbarligen hade mamman redan tidigare fått flera olika förslag på muslimska och serer böner för att skynda på förlossningen. Då vi kom sade en av kyrkans kvinnor att nu kommer pastorerna och ber för henne. Rent tekniskt stämmer det ju inte, men Anne Marie kallades pastor medan hon var på sin praktik, så jag tycker inte det är helt fel. Efter förlossningen fick vi träffa mamman och barnen. De var underbara små knyten som delade säng med sin mamma. Vi bad igen. Sedan sade en av sköterskorna leende: ”Ni kan ju be för henne också” och pekade på sången bredvid där en gravid kvinna låg på sidan i värkar och masserades på höften av en äldre kvinna. Så då gjorde vi det. Det gick bra för dem också!

À propo inlägget om brödsmulor

I juni skrev jag ett inlägg om hur man gör i Senegal med skräp. Här nedan en link till en katolsk nunnas kommentarer om samma sak:

Vad är en missionär?

Jag har funderat vad som gör en missionär till just det istället för något annat. Man kan ju vara bara hjälparbetare. Och man kan ju vara missionär på samma ort där man vuxit upp. Skillnaden till annat hjälparbete är väl att en missionär egentligen ska älska dem hen jobbar med/för. Klart man kan älska sina medmänniskor som vanlig hjälparbetare, men det är inte alltid en utgångspunkt. Bibelns version kräver det. Ibland lever några upp till det :) Det behövs också missionärer som går ut i andra delar av "hela världen". Det är en skillnad på att leva i en (post)kristen kultur och som kristen minoritet. Jag tror på riktigt att Jesus ord och person tillför något som inte finns i andra religioner och livsåskådningar. Och vi behöver ju faktiskt lära av varandra. Kulturer ger perspektiv.