Den omvända slöjan

I Sverige har en svensk ministers slöjbruk i Iran väckt uppståndelse. Omvänt kan man se det som att andra ministrars syn på svensk kultur och svenska värderingar, var den egentliga orsaken till uppståndelsen. Själv klär jag mig dagligen i långa kjolar/skjortor för att bättre passa in i de tankar och idéer som finns här. Vice versa, kan kvinnor här stå med brösten bara,  på ett sätt som inte alls skulle gå för sig i Finland (t.ex. i samband med amning under samtal med den manliga pastorn i kyrkdörren - trots att barnet sedan länge fokuserat på annat - eller topless tidigt på morgonen utanför sitt hus).

En gång förde jag en lång debatt om hur fel det är av vissa kyrkor att hindra människor att komma till kyrkan pga sandaler. Men sedan vände någon på steken och konstaterade att det är rätt att sätta riktiga skor på fötterna då man går till kyrkan - av respekt för den andras tradition. Jag anser fortfarande att Jesus inte bryr sig ett dyft om du har sandaler eller inte, men man kan akta sig för att på flit väcka onödiga förargliga associationer precis som man definitivt ska akta sig för att exkludera folk. Jag tar även gärna av mig skorna om jag gör ett besök i en moské. Av respekt. Av respekt låter jag bli att besöka vanliga moskéer i Senegal, eftersom de är menade för muslimsk bön och inte för turism.

På väg hem från en reformationsfest i Dakar samspråkade jag med en lokal kollega om slöjan. Här är det traditionellt gifta kvinnor som bär huvudduk - inte en slöja utan något som kallas en fulaar och som kanske lite liknar en turban. De senare åren har en mer oljestatlig version av islam spridit sig i landet. De bär hijab, eller ibadu som vi kallar det här. Eftersom senegaleser är måna om samförstånd kan de bli irriterade på denna mer svartvita syn på saker och ting. Ibadun har inte riktigt slagit igenom som religiöst fenomen.

Men, nu har den slagit igenom som modefluga bland unga kvinnor (vilket de ursprungliga ibadu-anhängarna inte alls gillar). Här är orsaken till flugan: I Senegal sitter skönhet mer i kläder och håruppsättningar än i kroppsform. En ung ogift kvinna vill alltså ha vackra flätor på huvudet eller varför inte ett fint plagg. Flätor är dyra och håller inte så länge. Då är det mer ekonomiskt att köpa några ibadun att bära mellan de olika frisyrerna. Mycket praktiskt! Det är ett trick som används av både mindre religiösa muslimer och av kristna flickor. Fast inte så att alla skulle ha dem. Till största delen tror jag det handlar om mode och pragmatism, men jag undrar om någon även ser det som en slags känga till den utländska varianten av islam?

Händelserika tider

Min pappa har varit på besök och kyrkan har haft sin årsfest. Snart är det reformationsdag och sedan dags att undervisa barn- och ungdomsarbete i Dakar för teologiestuderandena. Förberedelserna är igång. Snart är det också kyrkans synod igen och missionärsmöte. Sedan följer en period med många seminarier igen... Ja, det är mycket att fundera på. Be gärna för ork och gott humör.

Idag cyklade jag till arbetet och möttes av tjutande skratt från barn som såg mig. Tydligen inget de är vana att se. Rätt så irriterande tyckte jag. Men ikväll har jag sopat min gård och umgåtts med åsnor (klappade och matade dem). Även det var verkligt konstigt beteende i senegalesernas ögon, men mina grannar är mer vana vid toubaber och mycket mer väluppfostrade ;) Mitt intresse för djur förbryllar alla här. Djuren kom hit för att jobba med byte av gräs på min hydda. Det var riktigt avslappnande att umgås med grannarna och djuren.

Pappa i Ngaparou där vi tillbringat många lediga stunder under åren.

Festblåsa à la Senegal och Faticks församling.

Kyrkans årsfest/skördefest. Det blev en hel del förberedelser för mig i år.

Då jag skulle till jobbet hade de redan börjat riva ner det gamla taket.

Helt underbara! Till slut fick jag klappa lillen (den främre) också och taket blev fint.

Är det detta som kallas att fånga ljusstrålar?

Jag räddade en kattunge idag

Det stämmer. Jag hoppas jag räddade livet på en kattunge då jag var ute och gå i morse. Vi hörde ett ihålligt jamande från en taggig buske och efter några försök såg jag katten. Den hängde upp och ned i en vriden ställning från ena bakbenet som hade genomborrats av en tagg. Då jag kom närmare blev den räddare och till en början försökte den försvara sig, men det tog inte länge innan den började spinna då jag väl brutit av en gren, svängt ungen och lyft den ur taggens grepp. En mer tacksam unge kan man inte hitta. All rädsla var borta. Den spann och gosade i min famn. Jag lät den hållas ett tag innan jag satte ner den och gick vidare. Den försökte följa efter, men jag sade till den att den skulle stanna med sina syskon som jag såg på muren och så gick jag fort. Stackars liten! Hoppas den inte får problem av såret.

Som vanligt är katten på bilden inte katten i berättelsen.

Händelsen fick mig att reflektera. Jag skulle ha velat hjälpa katten mer (adoptera den, ge den en stelkrampsspruta), men det finns så många, att jag omöjligt kan hjälpa alla. Inte ens kattungarna som lämnats på gatan för att dö och som tjuter efter sin mamma så det skär i hjärtat. Då skulle jag aldrig hinna med det jag skickats att göra. Och det samma gäller tyvärr även människor. Förstås kan man inte lämna någon att dö, men hur vet man med säkerhet i vilka fall det är fråga om liv och död och när det handlar om annat? Man måste bara lita på sin intuition och hjälpa där man tycker att man kan. Den bästa hjälpen är sådan att personen inte blir beroende av en. Fast även det är svårt då jag inte är tillräckligt insatt i det mångbottnade senegalesiska socialsystemet med klaner osv. Nåväl, man gör vad man kan och lär sig längs med vägen.