Julen 2017

Det är jul.

Med kyrkans praktikanter tog vi ut julen i förtid och bakade bullar.

Kanaliseringen i Fatick har nått fram till kyrkans gata. Det är lite svårt att hitta parkeringplats.

Faticks församling fick besök av söndagsskollärarnas exekutiva kommitté som informerade om sitt arbete och diskuterade med församlingens lärare. 

Julafton firade jag i Warang nära Mbour. Där nära fanns en nybyggd katolsk kyrka och som drar blickarna till sig.

På närmare håll var den också mäktig och fräsch. Byggd av en fransk miljonär.

Inuti var vackert och fin akustik för gregorianska sånger, men knappast för predikningar.

Julblomma?

På juldagen åt jag hos Mbours församlings prästs familj. Vi hade intressanta diskussioner och härligt god mat - på gården och verandan där jag tillbringat mina första år. Mangoträdet är fortfarande kvar liksom vissa grannar.

Guds vilja?

I förrgår blev det ovanligt mycket prat om Guds vilja med mina bekanta. Först sade en att Gud bett hen uppmana en annan att göra si. Sedan sade den andra att hen hört motsatsen.  Sedan uppmanade jag en tredje att kolla med Gud om det är ok att faktiskt jobba så mycket utan vila. Svaret var oväntat: "Kyrkan har gett mig så mycket att jag aldrig kan återgälda det hur mycket jag än jobbar." Det tog flera frågor innan hen svarade att hen vet att Gud är ok med arbetsmängden. Kyrkan fick ett ganska högt betyg och det är en av lärdomarna jag tar med mig från den dialogen. Däremot är det nog lite oklart hur mycket jobb Gud anser är lämpligt. Svårt att säga i detta fall.

Men det här med Guds vilja är tydligen inte enkelt. Personligen anser jag det viktigt att fråga och lyssna in. Vad är det annars för vits att kalla Gud Herre*? Men då begreppet 'Guds vilja' slängs runt lättvindigt är det farligt nära till maktmissbruk eller respektbrist.  Båda är ett kränkande av det andra budet (enligt luthersk indelning)  om att inte missbruka Guds namn. Till råga på allt är det ju ofta svårt att veta med säkerhet vad Gud säger i en viss situation.

Bibeln nämner att vi ska pröva allt (inte pröva på allt :-D) och behålla det som är bra. Det kräver övning. Då är det bra med erfarna kristna,  bibelkunskap och sunt förnuft. Vi behöver varandra för att träna på att lyssna och att inte dras med i dumheter. Vem tränar du med? Jag har ofta känt att det saknats personer att öva med, men kanske det också beror på mitt eget bristande initiativ. Vidare nämner Bibeln att man inte ska förakta profetior (utan pröva dem). Det tolkar jag som en uppmaning att ha ett öppet sinne för Guds tilltal.



*För mig är ordet 'Herre' inte laddat med slaveri, maktmissbruk eller könsmaktshierarkier, vilket det kan vara för andra med tanke på historien.

Sankta Lu...

Jag blev inspirerad så jag tog vad jag hade hemma: Järntråden är rostig och ljusen är i olika storlek, men det blev rätt så okej - men inte en bekväm krona.

Finländska fester har alla sin egen prägel pga årstidsväxlingar förstärkta av mat och musik. Ju mer jag läser om det på nätet och tänker på hur jag skulle förklara det för en senegales, desto mer verkar det som om vi nog har bevarat en hel del av förkristna traditioner... Eller smält ihop dem med våra andra traditioner. Det ter sig också logiskt för mig att se kapitalism och sportiver som ett uttryck för religiösa fenomen (minus övernaturliga inslag... fast vidskepelse lär vara vanligt inom sportvärlden). Kanske jag behöver förklara mig: Ofta talar västerlänningar om religion som ett socialt fenomen  till skillnad från andlighet som ses som mer individuellt. En tolkning av ordet religion kommer från
 re (igen) + ligare (koppla). Går man till ett av de stora varuhusen i Dakar är det som att vara i en europeisk julyra och många muslimer firar den kapitalistiska julen. Mänskligt beteende är intressant och mångfacetterat. Gränser flyter ihop beroende av hur man tolkar begrepp.

God adventstid och grattis Finland 100 år!

Sitter i Faticks morgonkyla med en sjal och en varm kopp te att värma mig. Så snabbt det går från svett till gåshud! Det här är den bästa tiden på året. Min adventsljusstake väntar på ljus nummer två och dammet torkar min näsas slemhinnor. Kanske det blir bättre när jag hunnit nöta bort fem veckors sandvindar från myggnät och annat.

Hittade följande klipp med en julsång jag nyss fastnat för. Lite testosteronstint, men annars helt sjukt bra. Vilken professionalitet! Det gör mig stolt över mitt land - hårdrockens högborg. Och budskapet är så stort!

Här nedan en hälsning från missionärernas självständighetsfirande. Missionärsbarnen leker i sanden, medan surfare fångar vågor i bakgrunden.

Lähetit lähtivät yhdessä ulos juhlimaan Suomen itsenäisyyttä. Yksi britti (aksentistaan päättäen) kysyi saisiko ottaa kuvaa meidän istenäisyyden symboleista. Hän tiesi tasan tarkkaan mitä olimme tekemässä. Kun tulin kotiin Fatickiin, päätin katsoa linnanjuhlia täkäläisen tuttavaperheen kanssa. Joskus on mukavaa esittää myös omaa kulttuuriaan toiselle.

Profeter och vardag

Veckans undervisning på det teologiska institutet är över. Vi har jobbat med profeterna som fördömde sina egna kungarikens orättvisor och varnade för följderna av att inte leva upp till det uppdrag de fått av Gud. De skulle vara ljus för nationerna, men förtryckte istället både sina egna och främlingarna som bodde bland dem. Det är lätt att dra paralleller till dagens värld och även till väst, som anser sig stå för mänskliga rättigheter.

Hebreiska till vänster och profeterna enligt deras tidsperioder.

Vakten till lägenheten där jag tillbringar veckoslutet var på humör att prata igår. Han känner till Yeumbel där institutet också är beläget och vi började prata om stadsdelen. Det var ett dystert samtal som mynnade ut i ett uppgivet konstaterande om att Senegals ledande släkter är korrupta och att livet här är väldigt svårt. Finns det någon framtid och någon positiv utveckling för vårt land, undrade han? Vad säger man? Det stämmer att här finns en hel del korruption och att det är sjukt svårt att ändra på ingrodda vanor och på grupptryck.

Men jag är här för att jag tror på en framtid för senegaleserna. Missförstå mig inte, jag ser inga snabba lösningar. Senegal har troligen en mycket längre väg att gå än Finland hade efter kriget. Vårt samhälle hade sedan länge tränats i de strukturer, institutioner och ideologier som dagens demokratier är uppbyggda på. Ta t.ex. läskonsten som funnits sedan hundratals år tillbaka. Men alla samhällen förändras. Det kan gå långsamt genom målmedvetna, ihärdiga, långsiktiga och mångsidiga insatser (t.ex. kampen mot tobak) eller genom oväntade omständigheter.

Vad jag vet, är att jag är kallad att göra min lilla bit här. Det kan lyckas eller gå åt skogen, men det här är min uppgift nu. Är jag den trogen kan det sätta igång en kedjereaktion som ingen kunde förutse. Eller kanske frukten inte blir stor. Kanske det bara är en droppe i alla rännilar som om några hundra år bär frukt. Vem vet? Men de människor jag möter är viktiga. Och detta ger mening åt mitt liv. OCH jag tror på den Gud som lovat byta ut stenhjärtat till ett hjärta av kött hos dem som sätter sitt hopp till Herren. Förvandlade hjärtan är vad vår värld behöver. (Hes 11:19)

Tack för finlandssvenska tidningar!

Det är så tacksamt att läsa finlandssvenska tidningar! Tack till er som besörjer mig med dem. Det hjälper att veta vad som pågår där hemma, men också annat. Idag läste jag Kummin och märkte att det var flera artiklar jag skulle vilja översätta till franska, så att mina kolleger också kunde ta del av dem. Det finns så mycket fint som görs i Finland i församlingar och andra kristna organisationer. Då man själv lever där tänker man inte på det, men i Finland finns en massa kunskap i teologi, pedagogik och psykologi som kan användas i det konkreta arbetet. Tack till alla er som engagerar er och gör saker för barn och unga! Tack till tidningar som sprider infon!

Fredag kväll i Dakar

Jag hinner köra ca en kilometer från det teologiska institutet i Yembel då det blir trafikstopp. En häst har fallit framför sin kärra fullastad med tunga bräder (ett hårt träslag) och en massa unga killar hjälps åt att lyfta av bräderna som fallit på den stackars hästen. En car rapid (blågul skåpbil med fönster och passagerare) står och blockerar möjligheten av köra om kärran i den mötande filen. Då hästen lyckas ställa sig upp springer de unga killarna tillbaka till car rapiden. Människor är hjälpsamma här! Lite senare ser jag en annan häst som halkar på asfalten, men lyckas hålla sig stående. Tur att jag inte är en häst!

Nästa trafikstopp kommer vid ett ställe där det håller på att byggas avloppskanal mitt i vägen. I allmänhet brukar det gå bra, för det har ordnat plats för en provisorisk väg bredvid. Men nu har någon parkerat en bil mitt i körbanan. Vi får vänta ett bra tag. Resten av resan går väl. Det var inte ens kö i slutet av motorvägen! En vanlig början på veckoslutet i Dakar – förutom att det varit lastbilsbrand i Pikine (en stadsdel lång från mig), vilket ställt till det för eltillförseln i staden.

Jag är alltså här för att undervisa teologerna i hebreiska och i Gamla testamentet. Det gillar jag, inte minst för att ”eleverna” är så trevliga. Varje morgon och kväll har vi andakt. Böneämnena varierar, men den lutherska kyrkan och familjerna där hemma är två återkommande teman. Dem kan man gärna be för. På min lista för de närmaste dagarna står det:

-För de rättade filerna av söndagsskolbokens översättning till mina Fatick-kolleger som kommit till Dakar-centret och försök påverka retuscheringen av språket i en mer småbarnsvänlig riktning.

-Fixa repetitionsfrågor till GT och exempel på provfrågor till hebreiskan.

-Fundera hur lektionsinnehållet kan organiseras om för att kompensera de två dagar av muslimska fester jag inte hade koll på.

-Hitta exempel på hur hebreiskan påverkar tolkningen av Bibeln.

-Gör en lista på GT-berättelser som borde läsas innan teologernas studier avslutas.

Bild: Gabriel Bakhoum och Diomaye Ndiaye skriver varsin strof ur Fader vår på serer med hebreiska bokstäver, medan Mercedes Lee (vår avdelnings praktikant till vänster) och Diamane Sene väntar på att få sina uppgifter. 

Vittnesbörd?

Det finns en "plansch" med Vår Fader-bönen på serer och hebreiska på min veranda. Besökare läser ibland texten på serer. Här är ett ungefärligt utdrag av en diskussion som följde då en äldre respektabel man råkade ha vägarna förbi:

Han: Det är en fin text.
Jag: Ja, det är en bön som Jesus lärde oss.
Han: Det finns ju katoliker, men jag förstår inte... på senaste tiden har det kommit så många olika protestanter i trakten. Vad handlar det om? Det brukade bara vara pingstvänner och sedan lutheraner...
Jag: ?... Hur menar du? [Att fråga så var nog inte riktigt artigt, eftersom det på sätt och vis var ett ifrågasättande som hade potential att bilda en motsättning.]
Han: Ja, de är så många.
Jag: Det är väl lite som Tidjan, Mourider, Bay Fall osv.
Han: [Nickar] Men de har alla Jesus som profet?
Jag: Jo, på sätt och vis, men kristna har inte samma uppfattning om profeter som islam. [Det kändes fel att ta en undervisande roll inför en respekterad äldre man i Senegal.]
Han: Men de tror väl alla att judar, kristna och muslimer har samma enda Gud?
Jag: Jo, fast vissa ifrågasätter att det längre är fråga om samma Gud, eftersom de anser att uppfattningarna om honom är så olika. [Nu kändes det verkligt konfronterande att säga så, för man söker i första hand enhet mellan samarbetspartners i den här kulturen. Så jag tillägger sanningsenligt:] medan andra anser att det förstås är samma.
Han: Men det finns flera vägar till Gud eller hur. [Jag antar att han syftade på bokens folk, de tre monoteistiska religionerna.]
Jag: [Har svårt att bara säga "ja och amen" till ett sådant uttalande.]  Tja, fast
i Bibeln står det att Jesus sade: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet." Så vi tror att Jesus är enda vägen. Fast på vilket sätt han är det finns det olika uppfattningar om. Vissa är väldigt strikta och säger att man måste tro på ett visst sätt. Andra menar att det visserligen är genom Jesus det händer, men att vi inte känner till alla sätt det kan gå till på. Gud är större än vi. [Här citerar jag en fras som är vanlig i islam: Allahu akbar.]

Be gärna för situationer som uppstår med liknande diskussioner. (Senegaleser är förresten inte alls skygga att diskutera religion. Det är det normala här.) Be att det skulle gå att hålla tungan rätt i mun: Att inte förolämpa, inte tumma på tron och inte heller ge fel bild utgående från arrogans, stolthet eller rädsla. Be för dem som hör Ordet. Att de skulle lära känna den kärleksfulla Guden eller åtminstone få en större förståelse för de uppfattningar som finns runtom i världen. Liksom många finländare är okunniga om muslimer (och kristendom också iofs  😊 ) är många senegaleser okunniga om kristen tro och västvärldens tankar. Sekularism som ideologi (men inte som politiskt system) är ganska okänt här.

Billös vecka över nu

Tredje veckan i september var inte som andra veckor. Bilen var kvar i Dakar på reparation och ett församlingsförskolornas seminarium hölls i Fatick. Det vara bara att promenera till jobbet, eller ta bussen. Det senare är roligare om man inte gillar att ha stora svettfläckar på bröst och rygg. Bussarna är väldigt praktiska och billiga, samtidigt innebär de också att man promenerar lite mer än med bil (dvs får motion) och att man tappar lite tid förstås. Istället får man fina möten med människor och jag märkte att jag kände igen min barndoms upplevelser på ett annat sätt. Fint.

Vi har nya amerikanska praktikanter. På bilden sitter Anne Marie och Waly i bakgrunden och Mercedes Lee lyssnar på en föreläsning om barns rättigheter som jag försöker översätta bäst jag kan såhär i början av hennes tid i vår avdelning.

Diverse intryck från september

Taxins fönster är öppna. Kön på motorvägen kryper fram. Vi andas avgas och solen skiner in på min bara arm. Jag täcker den med min skarf för att inte bli bränd. Vi missionärer studerar wolof några dagar i Dakar och det har varit riktigt roligt. Trafiken ut och in ur stan fungerar riktigt bra om man är tidig, men inte om man jobbar lite senare.  Inför Tabaski åker taxi-priserna uppåt.

Gatorna i Mbour är tomma. Det är Tabaski och alla är hemma hos sig och äter sitt får, eller en del av grannens som man fått som gåva. Det har varit lättare att tala med mina senegalesiska syskon under festen efter språkkursen. Min frys är fylld med får då jag kommer hem – mitt och min hemhjälps kött. Det var stora bitar.

Min kilimatti (luftkonditionering) fungerar inte pga dålig ström under kvällarna. Startar jag den på eftermiddagen går det ibland. Fläkten klarar sig om man håller in knappen en stund tills den fått ordentlig fart. Jag har haft två pallar att stå i ett hörn och plötsligt märker jag att de har möglat. De är gjorda av mjukt trä. Jag torkar bort möglet och hoppas att de torkar.

 Kvällsprogram under Ngaparous ungdomsläger. Plötsligt börjar grisen någon donerat tjuta något vansinnigt. Jag och några amerikaner förundras över att de valt att slakta den just nu. Vore det inte bättre på morgonen då det är ljust och köttet hålls färskt till måltiden? Vi får reda på att det inte var slakt utan rakning som gällde. Man ska ta bort håret först. Nästa morgon tjuter grisen igen medan vi håller på med en lek. Till lunch sitter vi runt vårt risfat för sju. Anne Marie och hennes syster tar i var sin sida av köttklumpen och river av små bitar som de delar åt var och en. De som inte äter griskött hade möjlighet att samlas runt ett fat med höna istället.

Under eftermiddagens bad i havet är det en av lägerdeltagarna som blivit stucken av en fisk. Lägrets hälsovårdare anser att han borde få stelkrampsspruta. Man frågar om jag kan hämta sprutan vid apoteket med bil. En av dem följer med och frågar jag hur hon kom att bli hälsovårdare. Till svar får jag veta att en av kyrkans första kvinnliga sjukskötare hade bott hos kvinnans familj då hon var liten. Som flicka hade hon fått hjälpa till med att byta bandage och annat. Det hade gjort stort intryck och sedan dess var det hennes dröm att jobba med hälsovård. Här bör kanske tilläggas, att ganska få av kyrkans kvinnor hade ett yrke vid den tiden. Exemplets makt är stor!

I väntan på att min bil ska repareras i Dakar söker jag mig till ett kafé med internet. Jag vill kolla mailen och hämta ett dokument som jag ska läsa igenom. Presscafé är luftkonditionerat och utrustat som om jag vore i Europa. Kunderna är välklädda i mbubou (muslimsk dress för män) eller västerländskt avslappnade. En ljudlös TV-skärm visar ett franskt diskussionsprogram med ett fotbollsinslag från… Åbo! Det regnar tydligen.  På väg hem till missionens lägenhet frågar jag någon vad det är för tält de spänt upp i korsningen bredvid. Tydligen firar man minnet av en viktig person. I högtalarna bes och sjungs det på arabiska hela kvällen, men jag håller ändå balkongdörrarna öppna. Så länge det finns luftdrag känns 30 grader inte så farligt.

Ungdomsläger 2017

Jag har just lämnat ungdomsorganisationens läger.  I år hade den två olika program: ett f 17 (där avhandlades t.ex. familjeplanering) och ett annat för de yngre. Då lägerchefen bad 5-10 åringarna, sedan 11-15 och 16-17 att stiga fram blev jag lite nervös. Det var väldigt stor variation i ålder och vi hade förberett oss för högstadieåldern. Men här är alla minderåriga bara barn helt enkelt. Slutligen hade vi ca 24 ungdomar mellan tio och 16, plus några barn från 2-6. De sistnämnda hängde med det de nu kunde. De verkade ha helt ok kul. Orkade de inte underhöll de varandra eller hängde med sina mammor.

Lärdomar från första undervisningsförsöket:

1) Spårning måste göras väldigt lätt, eftersom folk inte är vana med det.

2) Senegalesiska ungdomsgrupper kan presentera en berättelse med bilder trots att de aldrig gjort det tidigare. Coolt!

3) De var också sjukt duktiga på att översätta direkt till sitt modersmål medan de läser en fransk text. Jag är verkligt imponerad!

4) Jag kan inte själv hålla lektion på serer om jag bara förberett mig på franska. (Knappast annars heller.)

5) Vi måste satsa mer på att sätta in korta bekanta lekar här och var.

6) Mot slutet av veckan är alla faktiskt jätte trötta. (Hm... varför tänkte jag inte på det tidigare?)

Några intryck från lägret: Flickorna tjuter av skratt då den förlorade sonen tar fram sin bästa raggar-maner och dimper ner mitt på deras bänk – som för övrigt snabbt blir tom. Till slut lyckas han få en 5-åring att sitta kvar vilt fnittrande medan han teatraliskt ger henne ”sedlar”. Alla tycker vi det är sjukt lustigt. Ändå reflekterar jag över att den enda rollen för kvinnor i Jesu liknelse är just denna. Det hade jag inte tänkt på då vi planerade. Skönt att Lukasevangeliet har fått med fler berättelser där kvinnor är i huvudrollen!

En eftermiddag hålls traditionell serer brottning. Vilken show! Killarna har olika förberedande ”ritualer” som de överdriver med glimten i ögat. Bland annat häller det litervis med vatten över sig i flera repriser för att nästa sekund slänga sand på kroppen. Ibland utmanar de varandra med att dra streck i sanden. Då en kille förlorar gör han stort nummer av det så att vi får svårt att andas i munterheten. De är duktiga på brottning också. Hela tiden kommenteras händelserna i mikrofon. Jag förstår inte allt men det låter väldigt proffsigt och de får in en massa humor de med.

Regnperiod

Då jag kom var det sjukt svettigt i Fatick. Inte kanske så sjukt varmt, fast det nog var kring trettio också på natten. I slutet av förra veckan kom regnen igång på nytt och så var det svalt och behagligt ett bra tag. Just vad åkrarna och jag behövde. 

På centret och lite här och var ser man... först trodde jag det var flugor, bromsar eller eventuellt några andra insekter, men det var förstås små söta grodor. Det syns då man zoomar kameran. 

På lördag hade en av mina vänner haft nattskifte, så medan hon sov på soffan tog jag fram modelleran jag pantat på i evigheter. Jag och barnen hade riktigt kul.

Fick äntligen gjort det jag ursprungligen tänkt: Ett pussel i lera. Men  eftersom vi hittat ganska billiga träpussel har vi använt dem på jobbet istället. Leran är väldigt skör. Men roligt var det att jobba med händerna.

Bröllop, barnvälsignelse och blindtarm

Det är så annorlunda i Norden! Här finns möjligheter, frihet, starka naturupplevelser, familjen, svenskspråkiga vänner i stor mängd (tack att ni finns!) överflöd, hög levnadsstandard,  anonymitet, torr svalka, finlandssvenskt perspektiv på gott och på ont...

Det är bra för den som vill koppla om helt. Mina senaste dagar har varit uppslukade av en blindtarms operation. Den kom överraskande (gör det kanske alltid?) och gick förvånande lätt. Men det krävde en viss mental och fysisk omställning. Är tacksam att ha tillgång till finsk hälsovård! Tack alla skattebetalare!

Parallellt med detta är alla mina härliga människor som jag får återse. Bröllop, barnvälsignelse och vänners barn att träffa första gången. Och syskonbarn. Det är väldigt rörande vilket får mig att känna mig som Maria: begrundande i mitt hjärta.

Övergången mellan kulturer gick lätt den här gången. Kanske för att livet är mer stabilt efter tre år.

Så kom det då äntigen

Det efterlängtade regnet. Jag hann se det innan jag far. Naturen är så vacker med moln och mulet väder!  Fick gräva lite så att regnet åker iväg på rätt sätt.

På slutrakan av mitt tredje år

Denna vecka åkte vi till en församlingsförskola och talade med
dess lokala byrå om deras ansvar och om barns rättigheter.

 Inför semestern och regnperioden beslöt jag att försöka få ordning på min gård. Här har vi tagit ner grenar som störde telefonkabeln. Kändes plötsligt som att ha julgranar på gården.

 Mitt uthus har fått nytt tak och överlopps stenar behövde få en nyttig användning.

 Vi har haft några dagar och några regndroppar med härlig svalka! 

Mera begravningar

Idag var det en jag inte for på. En förskollärares släkting. Här är en bit av dialogen:

A-L: Vem var det som dog, sa du? Hans pappa?
Kollega: Nej, hans lillabror.
A-L: Hur gammal var han?
Kollega: Något kring 60.
(Här tycker jag det är lite skumt med en lillabror som är äldre än den unga förskolläraren.)
A-L: Ah! Är det hans "tokoor" (morbror)?
Kolleger: Nej, det är inte hans morbror utan hans lilla pappa.
A-L: ?
Kolleger: Hans pappa: Hans pappas lillabror.
A-L: I see!

I onsdags var det begravning för en av teologie studerandenas pappa som begravdes. Vi satt under ett träd från middag till kväll.  Trots skuggan hann jag bränna mig riktigt ordentligt.

Om kontextualisering och maktstrukuterer

Den som läst mitt senaste rundbrev vet att jag har funderat en del på kontextualisering. Jag hittade nyss ett nytt klipp som påminde mig om det igen. Hur evangeliet tar sig nya former i en ny kontext: Det innebär varken enbart den kultur evangeliet kom ifrån eller ett tillskott till den kultur det kommit till. Det är mer än någondera. Klippet visar också hur samhälleliga maktstrukturer kan kullkastas inifrån systemet självt. Äh, ta en titt själva. Jag tror man kan få textning genom att trycka på en av knapparna nere till höger i bildrutan.

Enjoy!

Jag möttes av dans

En kväll sjöng de: "Jag är glad att se dig idag. Må Gud välsigna dig" till varandra.

Det är någonting speciellt med att komma till jobbet på morgonen och mötas av dans. Att sedan utmanas till en "dansduell" är också kul. Det var sista dagen av vårt söndagsskolseminarium och kvinnorna (för församlingarna har mest valt kvinnor som de hoppas ska stanna i församlingen) hade stannat uppe och dansat och sjungit ganska länge igår. I serer-kulturen är dans tätt kopplat till humor. Man försöker göra något oväntat som väcker allmän munterhet. En av kvinnorna gjorde en parodi: Hon slog sin sko till marken och ställde sig framför en annan person i låtsad vördnad. Det egentliga fenomenet har jag sett en gång, men den gången kände jag igen det från någon bild jag sett någonstans. Här följer min beskrivning av händelsen.

Jag körde hemåt tillsammans med min "bror" då vi möttes av en stor folkmassa i en stad vid landsvägen. Jag har lärt mig att man ska vara försiktig med folksamlingar eftersom de lätt kan spåra ur. Min bror varnade mig också att köra försiktigt. Sedan sade han att folket hade samlats för att de följde sin marabou (muslimsk ledare) som de uppenbarligen hade stor vördnad för. Vördnaden kändes påtagligt och var kopplad till en glädje. En kille (bayfaal att döma av hans kläder) hade en enormt tjock klubba som han slog i marken som man slår en yxa på en rot. Jag vet att muslimer inte själva tänker som jag, men för mig ter sig deras vördnad för vissa visa män nästan som människodyrkan. Och jo, det finns olika slags muslimer och olika slags islam.

Överlag är jag mycket nöjd med vårt seminarium. Jag har inte behövt göra mycket, vilket är ett tecken på att saker fungerar som det ska. Dessutom är undervisningen kombinerad med mycket bön, sund i sin betoning av den kristnes ansvar för barnen och glädjefylld med lovsång. Jag tror det är många söndagsskollärare som blev inspirerade och styrkta i sin roll. Be gärna för dem och för att deras arbete ska kunna väcka en ny generation och sprida liv i församlingarna redan nu. Nästan varje församling har också bildat en söndagsskol-kommitté. Be att de kunde bli en styrka för varandra och att det inte skulle uppstå stridigheter t.ex. om användning av söndagsskol-kassan. Lärarna beslöt också att bilda en gemensam kommitté för alla kyrkans söndsagsskol-lärare. Det är fint att de har sådana initiativ!

Mammor hade tagit med sig barn. I början var de väldigt försiktiga, med de blev modigare mot slutet av veckan. Härliga ungar! Ibland störde de en del och då satte en av våra föreläsare igång en film åt dem. Här sitter de vackert på rad.

Smågruppsarbete. Seminariet innehöll många praktiska övningar, vilket jag också är nöjd med.

ungdomsläger i Fayil

Faticks församling ordnade ett veckoslut för ungdomar. Igår åkte jag och Anne Marie dit efter jobbet. Vi orkar inte vara med hela veckoslutet eftersom vi har seminarium hela nästa vecka. I väntan på att Jesusfilmen skulle riggas upp satt vi tillsammans med Antoine Diouf (församlingsförskollärare) och en del barn. Antoine fick dem att börja sjunga, Anne Marie fortsatte underhållningen med att få barnen att dansa.

Efter ett tag föreslog jag Följe John och så fortsatte det med den ena idén efter den andra tills det blev för råddigt och en äldre kvinna började tala om annat med oss vuxna. 

Det var en angenäm kväll. 

Tankar från månaden

Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.

Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga. 

Hur man inte ska lifta

Förra veckan fylldes äntligen hålen på min gård igen. Jag blev såå glad! Barnen i grannskapet hade börjat sporta med att springa på kloaktunneln och hoppa över slangen som förser mitt hus med vatten. Jag försökte förklara för dem att om slangen gick sönder så skulle mängder av vatten läcka ner i hålet, rasera sanden runtomkring och därmed rasera muren till min gård. De lyssnade, men det kom ju hela tiden nya barn som inte visste vad jag sagt de andra.Så jag var ytterst glad att äntligen slippa gå över en bro till mitt hus och istället köra in min bil på min gård. Nu kunde den äntligen tvättas regelbundet!

Dagen efter kom jag hem efter en lång dag. Genast hörde jag ett jamande. Det kom från bilen. Under bilen. Till slut hittade jag källan! Den gula parveln med blå ögon som ni ser härintill satt på hjulaxeln bakom vänster framdäck. Jag fick tag i ett ben och drog ut den pyttiga och underbara kattungen som till slut fick sitta i min ficka medan jag bar in saker från bilen. Den enda vettiga förklaringen var att kissen stigit på medan bilen var parkerad på jobbet och att den sedan hållit sig fast för kära livet medan jag körde 1,5 km hem. På tillbakavägen satt hon i en låda i framsätet istället. Väl framme verkade hon känna igen sig, hälsade överlyckligt på en frass och kilade sedan hastigt in i brädhögen där hon verkade vara van att sitta. Senare såg jag ett storasyskon på kyrkans gård (åtminstone hade de samma färgskala). Hade redan börjat fantisera om att ha en kattunge, men det är bättre så här. Vad skulle jag ha gjort med den på semestern?

...bidde bara så fel

Ibland blir det bara så fel. Igår var en sådan dag. Jag skulle hålla lektion om att använda leksaker i förskoleundervisningen och hade inte haft tid att förbereda mig på serer, eftersom vi har många saker på gång igen. Översättningen tog ganska länge, så ibland försökte jag ändå tala serer. Emellanåt funkade det, men ofta måste även min dåliga serer översättas och även det blev låångt.

Ett av problemen var att jag ett tag talade om känslor. För det första avgränsas inte orden på samma sätt i västerländska språk som och i serer. Jag kan inte förklara för jag har inte koll på känslor på serer, men ett liknande fenomen förekommer med färger. Ordet för röd betyder inte bara röd utan olika nyanser av brunt, medan det är oklart vad man ska kalla gult. Sererernas uppfattningar om känslor verkar dessutom vara väldigt långt från västerländsk psykologi. Resultatet blev att översättningen blev långa förklaringar av vad jag försökte säga och jag vet sannerligen inte om översättaren visste vad jag sade på franska. Om någonting är för främmande finns det få beröringspunkter att återkoppla till.

Till slut hade vi 20 min kvar. Med facit i hand borde jag ha avslutat eller valt ett enda konkret pyssel. Alla var trötta och irriterade på alla oklarheter. Tyvärr valde jag att försöka förklara hur man kan ha olika målsättningar med att använda klossar i undervisningen. Det var ju att avhandla målsättningar som var hela poängen med det här seminariet. Men ibland är det bara bäst att bekänna sitt nederlag i god tid.

Öh.. Hur var det nu igen?

Ramadan närmar sig med raska steg och regnperioden medför en massa arbete på åkrar. Plötsligt vill alla hålla bröllop. (Under ramadan festar man inte överdådigt.) Jag är på mitt andra bröllop inom en vecka och är inbjuden till både dop och bröllop ännu. Begravning har det också varit under den månad som gått ... en mycket ledsam trafikolycka.

Jag måste säga att jag har svårt att greppa vad som förväntas hända under de olika bröllopsdagarna. Serererna firar fem dygn och trots att mina vänner har berättat en del, blir det alltid någon info som flyter lite. Till slut kan jag inte riktigt att greppa hur det egentligen var. Med min lilla "praktik" inberäknad har jag kommit fram till följande:

Först firar brudens familj i två dagar hos sig med dans första natten, tal och gåvor den andra dagen innan bruden täcks med ett tyg, får en massa råd och förs till sitt nya hem. Det händer sent på natten och alla är vakna största delen av dygnet. Här ingår traditioner med hirs och surmjölk. Nästa dag firar brudgummens familj med sina släktingar. Man äter och dansar och sitter. Senegalesiska fester innehåller mycket sittande och närvaro. Kvinnorna har en egen samling på kvällen igen. Nästa dag kommer släktingar från när och fjärran, speciellt från brudens familj. Och till slut ebbar festen ut och kvinnorna går i procession med bruden för att tvätta kläder.

För att festen ska kunna ordas, måste man får pengar och på alla fester ger gästerna sitt bidrag till organisatörerna (läs familjen). Det svåra är att lista ut vilken dag jag borde vara på plats för att inte vara oartig, hur länge jag ska sitta, när det är dags att ge vilken summa pengar till vem och om man förväntas hålla tal till, samt vilken tidpunkt man ska klä sig i plagget med det gemensamt införskaffade tyget.

Fester är inget man tar lätt på här. Eftersom ens socialskydd är de personer man känner är det viktigt med ett stort nätverk med tjänster och gentjänster. Fester tjänar som en arena för att behandla de här relationerna. OM jag har förstått saken rätt...

Glimtar av livet

Min gata är fortfarande uppgrävd, men arbetet fortskrider så det kanske blir möjligt att köra in "min" bil på gården så småningom. 

Jag försöker utöka mängden grönsaker och variationen i min kost. Senegalesisk mat är god, men det blir lite enahanda ibland.

Anne Marie och jag ska ha vår byrå i detta rum i framtiden. Känns konstigt att byta efter två år, men samtidigt spännande.

Soluppgång över havet. För att citera Bo Kaspers orkester: "Vackert land vi bor i!" Jag blir helt rörd.

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!

Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!

Påskanatt

Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.

Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.

Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.

Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!

Glad självständighetsdag!

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.

”Under 40 dagar och nätter – vilken kärlek! Kristus var nådig mot oss. ” sjöng vi i kyrkan.

I förrgår klädde senegalesiska barn ut sig för Mardi Gras – fastlagstisdag. Arbetscentret och församlingen i Fatick inledde fastetiden med en gudstjänst under onsdagsförmiddagen. Jag blev starkt berörd av sången, liturgin och budskapet om att omvända sig och göra bättring. Vilket privilegium!

Den omvända slöjan

I Sverige har en svensk ministers slöjbruk i Iran väckt uppståndelse. Omvänt kan man se det som att andra ministrars syn på svensk kultur och svenska värderingar, var den egentliga orsaken till uppståndelsen. Själv klär jag mig dagligen i långa kjolar/skjortor för att bättre passa in i de tankar och idéer som finns här. Vice versa, kan kvinnor här stå med brösten bara,  på ett sätt som inte alls skulle gå för sig i Finland (t.ex. i samband med amning under samtal med den manliga pastorn i kyrkdörren - trots att barnet sedan länge fokuserat på annat - eller topless tidigt på morgonen utanför sitt hus).

En gång förde jag en lång debatt om hur fel det är av vissa kyrkor att hindra människor att komma till kyrkan pga sandaler. Men sedan vände någon på steken och konstaterade att det är rätt att sätta riktiga skor på fötterna då man går till kyrkan - av respekt för den andras tradition. Jag anser fortfarande att Jesus inte bryr sig ett dyft om du har sandaler eller inte, men man kan akta sig för att på flit väcka onödiga förargliga associationer precis som man definitivt ska akta sig för att exkludera folk. Jag tar även gärna av mig skorna om jag gör ett besök i en moské. Av respekt. Av respekt låter jag bli att besöka vanliga moskéer i Senegal, eftersom de är menade för muslimsk bön och inte för turism.

På väg hem från en reformationsfest i Dakar samspråkade jag med en lokal kollega om slöjan. Här är det traditionellt gifta kvinnor som bär huvudduk - inte en slöja utan något som kallas en fulaar och som kanske lite liknar en turban. De senare åren har en mer oljestatlig version av islam spridit sig i landet. De bär hijab, eller ibadu som vi kallar det här. Eftersom senegaleser är måna om samförstånd kan de bli irriterade på denna mer svartvita syn på saker och ting. Ibadun har inte riktigt slagit igenom som religiöst fenomen.

Men, nu har den slagit igenom som modefluga bland unga kvinnor (vilket de ursprungliga ibadu-anhängarna inte alls gillar). Här är orsaken till flugan: I Senegal sitter skönhet mer i kläder och håruppsättningar än i kroppsform. En ung ogift kvinna vill alltså ha vackra flätor på huvudet eller varför inte ett fint plagg. Flätor är dyra och håller inte så länge. Då är det mer ekonomiskt att köpa några ibadun att bära mellan de olika frisyrerna. Mycket praktiskt! Det är ett trick som används av både mindre religiösa muslimer och av kristna flickor. Fast inte så att alla skulle ha dem. Till största delen tror jag det handlar om mode och pragmatism, men jag undrar om någon även ser det som en slags känga till den utländska varianten av islam?

Händelserika tider

Min pappa har varit på besök och kyrkan har haft sin årsfest. Snart är det reformationsdag och sedan dags att undervisa barn- och ungdomsarbete i Dakar för teologiestuderandena. Förberedelserna är igång. Snart är det också kyrkans synod igen och missionärsmöte. Sedan följer en period med många seminarier igen... Ja, det är mycket att fundera på. Be gärna för ork och gott humör.

Idag cyklade jag till arbetet och möttes av tjutande skratt från barn som såg mig. Tydligen inget de är vana att se. Rätt så irriterande tyckte jag. Men ikväll har jag sopat min gård och umgåtts med åsnor (klappade och matade dem). Även det var verkligt konstigt beteende i senegalesernas ögon, men mina grannar är mer vana vid toubaber och mycket mer väluppfostrade ;) Mitt intresse för djur förbryllar alla här. Djuren kom hit för att jobba med byte av gräs på min hydda. Det var riktigt avslappnande att umgås med grannarna och djuren.

Pappa i Ngaparou där vi tillbringat många lediga stunder under åren.

Festblåsa à la Senegal och Faticks församling.

Kyrkans årsfest/skördefest. Det blev en hel del förberedelser för mig i år.

Då jag skulle till jobbet hade de redan börjat riva ner det gamla taket.

Helt underbara! Till slut fick jag klappa lillen (den främre) också och taket blev fint.

Är det detta som kallas att fånga ljusstrålar?