Åt vilket håll borstar du brödsmulorna?

Då jag som barn nyss hade flyttat till Finland satt jag hemma hos en klasskamrat. Hennes föräldrar ställde mig plötsligt till svars. Jag hade borstat ner brödsmulor från bordet. Ingen hade någonsin sagt något om det förut och jag hade inte ens tänkt på att smulorna hamnade på golvet. Det var sannerligen förvirrande. Min kompis föräldrar fick mig att fundera på vem som skulle sopa upp smulorna. I Senegal hade det alltid varit Fatou som gjorde det, men i Finland var det förstås en annan sak. Sedan dess har jag alltid borstat smulorna i en liten hög uppe på bordet och ofta satt det in skräpkorgen efteråt - tills nu.

Nu har jag börjat borsta smulorna på golvet igen. Golvet sopas nämligen ofta, då dammet faller snabbt. Golvet är inte heller en plats jag kommer i kontakt med så värst mycket längre. Brödsmulor på golvet har inte samma praktiska konsekvenser i Fatick som i Finland. Och i ett senegalesiskt hem är det ännu mindre relevant. Vanligen har man ingen roskis inom synhåll. Man sitter mest ute på gården. Om man tappar mat sopas det upp efter måltiden och slänger man ett papper sopas det också upp ur sanden allra senast nästa morgon. Så det finns egentligen ingen orsak att lära barn att slänga skräp i skräpkorgen. Följden är att alla slänger sitt skräp (t.ex. plastpåsar för dricksvatten under en begravning) varhelst de råkar befinna sig på stan eller hemma eller på vägen. Förr var det inte heller något problem, eftersom nästan allt var ekologiskt nedbrytbart. Det åts ofta upp av djur. Men idag är det ju ett gissel.

Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 

Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.

Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.