I förrgår blev det ovanligt mycket prat om Guds vilja med mina bekanta. Först sade en att Gud bett hen uppmana en annan att göra si. Sedan sade den andra att hen hört motsatsen. Sedan uppmanade jag en tredje att kolla med Gud om det är ok att faktiskt jobba så mycket utan vila. Svaret var oväntat: "Kyrkan har gett mig så mycket att jag aldrig kan återgälda det hur mycket jag än jobbar." Det tog flera frågor innan hen svarade att hen vet att Gud är ok med arbetsmängden. Kyrkan fick ett ganska högt betyg och det är en av lärdomarna jag tar med mig från den dialogen. Däremot är det nog lite oklart hur mycket jobb Gud anser är lämpligt. Svårt att säga i detta fall.
Men det här med Guds vilja är tydligen inte enkelt. Personligen anser jag det viktigt att fråga och lyssna in. Vad är det annars för vits att kalla Gud Herre*? Men då begreppet 'Guds vilja' slängs runt lättvindigt är det farligt nära till maktmissbruk eller respektbrist. Båda är ett kränkande av det andra budet (enligt luthersk indelning) om att inte missbruka Guds namn. Till råga på allt är det ju ofta svårt att veta med säkerhet vad Gud säger i en viss situation.
Bibeln nämner att vi ska pröva allt (inte pröva på allt :-D) och behålla det som är bra. Det kräver övning. Då är det bra med erfarna kristna, bibelkunskap och sunt förnuft. Vi behöver varandra för att träna på att lyssna och att inte dras med i dumheter. Vem tränar du med? Jag har ofta känt att det saknats personer att öva med, men kanske det också beror på mitt eget bristande initiativ. Vidare nämner Bibeln att man inte ska förakta profetior (utan pröva dem). Det tolkar jag som en uppmaning att ha ett öppet sinne för Guds tilltal.
*För mig är ordet 'Herre' inte laddat med slaveri, maktmissbruk eller könsmaktshierarkier, vilket det kan vara för andra med tanke på historien.
