ungdomsläger i Fayil

Faticks församling ordnade ett veckoslut för ungdomar. Igår åkte jag och Anne Marie dit efter jobbet. Vi orkar inte vara med hela veckoslutet eftersom vi har seminarium hela nästa vecka. I väntan på att Jesusfilmen skulle riggas upp satt vi tillsammans med Antoine Diouf (församlingsförskollärare) och en del barn. Antoine fick dem att börja sjunga, Anne Marie fortsatte underhållningen med att få barnen att dansa.

Efter ett tag föreslog jag Följe John och så fortsatte det med den ena idén efter den andra tills det blev för råddigt och en äldre kvinna började tala om annat med oss vuxna. 

Det var en angenäm kväll. 

Tankar från månaden

Bröllop. Vi har suttit en stor del av dagen och jag börjar bli ordentligt trött på att kommunicera på ett språk jag inte behärskar enligt traditioner jag är novis i. Så blir det bönedags. Äldre kvinnor ställer sig på mattan och börjar följa de välkända rörelserna. Jag känner en andäktighet som lockar. Jag vill också. Om inte annat, så för att få ett avbrott i att vara social. Istället kunde jag få en stund med den varelse som accepterar mig, som påminner mig om vila och livsglädje, som hjälper mig att hantera osäkerheten då jag inte känner samhällskoderna. En vördnad inför det heliga. Ett sätt att visa var jag står religiöst (vilket iofs inte är islam). Ett sätt att dela andakten. Att bekräfta vårt gemensamma behov av Gud. Jag lockas av islams bönerörelser och respekt inför universums skapare.

Ibland skulle det vara lättare att ha yttre markörer för att visa att jag inte är tillgänglig utan fokuserad i bön. Det är fint i islam. Det är ok att ta en paus för att satsa på det andliga – fem gånger om dagen. Då respekteras stunden. I övrigt tenderar senegaleser att avbryta vad som helst för att hälsa eller ställa en fråga. Det är totalt ok att störa nästan när som helst. Man respekterar folks rätt att bli besvarade och bekräftade, inte rätten till att koncentrera sig tills man är klar. Men om du ber som en muslim, då får du vara i fred. Ibland önskar jag mig detta socialt accepterade yttre tecken på samtal med Den Heliga. 

Hur man inte ska lifta

Förra veckan fylldes äntligen hålen på min gård igen. Jag blev såå glad! Barnen i grannskapet hade börjat sporta med att springa på kloaktunneln och hoppa över slangen som förser mitt hus med vatten. Jag försökte förklara för dem att om slangen gick sönder så skulle mängder av vatten läcka ner i hålet, rasera sanden runtomkring och därmed rasera muren till min gård. De lyssnade, men det kom ju hela tiden nya barn som inte visste vad jag sagt de andra.Så jag var ytterst glad att äntligen slippa gå över en bro till mitt hus och istället köra in min bil på min gård. Nu kunde den äntligen tvättas regelbundet!

Dagen efter kom jag hem efter en lång dag. Genast hörde jag ett jamande. Det kom från bilen. Under bilen. Till slut hittade jag källan! Den gula parveln med blå ögon som ni ser härintill satt på hjulaxeln bakom vänster framdäck. Jag fick tag i ett ben och drog ut den pyttiga och underbara kattungen som till slut fick sitta i min ficka medan jag bar in saker från bilen. Den enda vettiga förklaringen var att kissen stigit på medan bilen var parkerad på jobbet och att den sedan hållit sig fast för kära livet medan jag körde 1,5 km hem. På tillbakavägen satt hon i en låda i framsätet istället. Väl framme verkade hon känna igen sig, hälsade överlyckligt på en frass och kilade sedan hastigt in i brädhögen där hon verkade vara van att sitta. Senare såg jag ett storasyskon på kyrkans gård (åtminstone hade de samma färgskala). Hade redan börjat fantisera om att ha en kattunge, men det är bättre så här. Vad skulle jag ha gjort med den på semestern?

...bidde bara så fel

Ibland blir det bara så fel. Igår var en sådan dag. Jag skulle hålla lektion om att använda leksaker i förskoleundervisningen och hade inte haft tid att förbereda mig på serer, eftersom vi har många saker på gång igen. Översättningen tog ganska länge, så ibland försökte jag ändå tala serer. Emellanåt funkade det, men ofta måste även min dåliga serer översättas och även det blev låångt.

Ett av problemen var att jag ett tag talade om känslor. För det första avgränsas inte orden på samma sätt i västerländska språk som och i serer. Jag kan inte förklara för jag har inte koll på känslor på serer, men ett liknande fenomen förekommer med färger. Ordet för röd betyder inte bara röd utan olika nyanser av brunt, medan det är oklart vad man ska kalla gult. Sererernas uppfattningar om känslor verkar dessutom vara väldigt långt från västerländsk psykologi. Resultatet blev att översättningen blev långa förklaringar av vad jag försökte säga och jag vet sannerligen inte om översättaren visste vad jag sade på franska. Om någonting är för främmande finns det få beröringspunkter att återkoppla till.

Till slut hade vi 20 min kvar. Med facit i hand borde jag ha avslutat eller valt ett enda konkret pyssel. Alla var trötta och irriterade på alla oklarheter. Tyvärr valde jag att försöka förklara hur man kan ha olika målsättningar med att använda klossar i undervisningen. Det var ju att avhandla målsättningar som var hela poängen med det här seminariet. Men ibland är det bara bäst att bekänna sitt nederlag i god tid.

Öh.. Hur var det nu igen?

Ramadan närmar sig med raska steg och regnperioden medför en massa arbete på åkrar. Plötsligt vill alla hålla bröllop. (Under ramadan festar man inte överdådigt.) Jag är på mitt andra bröllop inom en vecka och är inbjuden till både dop och bröllop ännu. Begravning har det också varit under den månad som gått ... en mycket ledsam trafikolycka.

Jag måste säga att jag har svårt att greppa vad som förväntas hända under de olika bröllopsdagarna. Serererna firar fem dygn och trots att mina vänner har berättat en del, blir det alltid någon info som flyter lite. Till slut kan jag inte riktigt att greppa hur det egentligen var. Med min lilla "praktik" inberäknad har jag kommit fram till följande:

Först firar brudens familj i två dagar hos sig med dans första natten, tal och gåvor den andra dagen innan bruden täcks med ett tyg, får en massa råd och förs till sitt nya hem. Det händer sent på natten och alla är vakna största delen av dygnet. Här ingår traditioner med hirs och surmjölk. Nästa dag firar brudgummens familj med sina släktingar. Man äter och dansar och sitter. Senegalesiska fester innehåller mycket sittande och närvaro. Kvinnorna har en egen samling på kvällen igen. Nästa dag kommer släktingar från när och fjärran, speciellt från brudens familj. Och till slut ebbar festen ut och kvinnorna går i procession med bruden för att tvätta kläder.

För att festen ska kunna ordas, måste man får pengar och på alla fester ger gästerna sitt bidrag till organisatörerna (läs familjen). Det svåra är att lista ut vilken dag jag borde vara på plats för att inte vara oartig, hur länge jag ska sitta, när det är dags att ge vilken summa pengar till vem och om man förväntas hålla tal till, samt vilken tidpunkt man ska klä sig i plagget med det gemensamt införskaffade tyget.

Fester är inget man tar lätt på här. Eftersom ens socialskydd är de personer man känner är det viktigt med ett stort nätverk med tjänster och gentjänster. Fester tjänar som en arena för att behandla de här relationerna. OM jag har förstått saken rätt...