Att koka Yassa för nio familjer tar tydligen en hel massa tid och mer gas än vad min spis klarar av. Men jag fick hänga lite med min namne, som redan är helt otroligt aktiv, medan vi försökte få allt praktiskt ordnat. En barnaskara på tre personer härjade i mitt vardagsrum och jag tycker jag lyckades underhålla dem ganska bra med att lära dem bygga kojor av soffkuddarna. Det blev en riktigt fullspäckad julafton och vi hann med julklappsöppning. Och trots att jag gärna hade varit mer förberedd, klarade jag liturgin relativt bra i samarbete med församlingens pastor Jean-Noël Faye.
Vi hade tränat med en kör under december och in i sista minuten var det oklart om vi skulle sköta hela gudstjänsten eller bara några sånger på slutet. Det blev en sång på slutet pga tidsbrist inför gudstjänsten. Men den var uppskattad. I morse grävde jag en grop och begravde hönsskinnet som blivit över från igår. Det hade börjat stinka rätt så ordentligt. Sedan städade jag lite, kokade glögg och använde upp allt socker (och nästan all kardemumma) i huset. Nu ska jag på dopfest till kvarterets pastorsfamilj och sedan vidare till den enda amerikanska familjen i stan.
God jul allihopa!
söndag 25 december 2016
fredag 16 december 2016
torsdag 15 december 2016
tisdag 13 december 2016
Teranga i Bibeln
Jag har tidigare nämnt hur mitt liv här öppnar mina ögon för Bibeln. Jag har ännu ett exempel. Någon kanske minns det där stället i Luk 11:5-8:
5 Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. 6 En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ 7 Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ 8 Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.
Jag minns hur barn i Finland brukade reagera på texten. De började fnittra: "De hade barnen i sängen, ha-ha!" Men sängar är de facto dyra saker här, så man sover som regel ganska många tillsammans och det är inget att skratta åt. Det gjorde man i Finland också då vi levde under liknande förhållanden.
Däremot är texten nog menad att vara lite lustig skulle jag tro. För det första kommer vännen mitt i natten och så är man förstås utan bröd. Typiskt! (Och kanske lite alarmerande?) Eftersom gästvänlighet är (typ) det högsta värdet i Mellanöstern (och i Senegal, där man kallar det "teranga") måste man förstås försöka göra något åt saken. Så man går till en annan vän. Man vill ju verkligen ta emot sin gäst väl. Vännen i sin tur tycker förstås det är sjukt irriterande, men enligt "alla" regler, borde den personen ha varit mer positiv. Så då blir det en lite komisk situation, då personen beter sig oväntat, samtidigt som man känner igen sig i känslan.
Jag känner i alla fall igen mig. Min finländska läggning och teranga kan leda till inre konflikter senast då den 4e personen stiger in genom dörren, just som man kommit hem, och dessutom oftast minst en bär på soxla (=behov). Och Jesus har rätt: Till slut ger man nästan vad som helst bara man får ro att vara i fred. Så påflugenhet lönar sig. Vad lära vi härav? Gud är gästvänlig och kan påverkas, även då det vi ber om inte nödvändigtvis är på sin plats?
5 Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. 6 En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ 7 Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ 8 Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.
Jag minns hur barn i Finland brukade reagera på texten. De började fnittra: "De hade barnen i sängen, ha-ha!" Men sängar är de facto dyra saker här, så man sover som regel ganska många tillsammans och det är inget att skratta åt. Det gjorde man i Finland också då vi levde under liknande förhållanden.
Däremot är texten nog menad att vara lite lustig skulle jag tro. För det första kommer vännen mitt i natten och så är man förstås utan bröd. Typiskt! (Och kanske lite alarmerande?) Eftersom gästvänlighet är (typ) det högsta värdet i Mellanöstern (och i Senegal, där man kallar det "teranga") måste man förstås försöka göra något åt saken. Så man går till en annan vän. Man vill ju verkligen ta emot sin gäst väl. Vännen i sin tur tycker förstås det är sjukt irriterande, men enligt "alla" regler, borde den personen ha varit mer positiv. Så då blir det en lite komisk situation, då personen beter sig oväntat, samtidigt som man känner igen sig i känslan.
Jag känner i alla fall igen mig. Min finländska läggning och teranga kan leda till inre konflikter senast då den 4e personen stiger in genom dörren, just som man kommit hem, och dessutom oftast minst en bär på soxla (=behov). Och Jesus har rätt: Till slut ger man nästan vad som helst bara man får ro att vara i fred. Så påflugenhet lönar sig. Vad lära vi härav? Gud är gästvänlig och kan påverkas, även då det vi ber om inte nödvändigtvis är på sin plats?
söndag 4 december 2016
Vilket privilegium!
För några veckor sedan hade jag en riktigt dålig dag: Hade en massa ogjort jobb, sociala plikter, problem med bankomater och insåg plötsligt att jag befann mig på golvet efter att min "nya" stol gått sönder.
En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.
Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.
Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.
Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!
En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.
Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.
Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.
Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!
Veckoslutssysslor
På torsdag kom jag hem från en längre resa och på kvällen uppmärksammade min nattvakt mig om att däcket var helt tomt. Jag är väldigt glad för att det inte gått sönder under vägen. (Tack Gud!)
Eftersom jag har en storebror som lärt sin syster att byta däck, beslöt jag mig att ta mig an uppgiften följande morgon. Trots att jag inte kände mig överdrivet varm svettades jag ymnigt i ansiktet.
Binta Marone, som jobbar hos mig tyckte hon ville pröva hon också.
Det var ett antal år sedan jag gjort det här senast, så det tog lite tid och jag glömde ett steg och fick backa lite. Men det gick riktigt bra tills vi skulle få upp bultarna. Det hjälpte inte att stå på la clée (skiftnyckelskaftet?), så vi kallade några killar till hjälp. De lyckades inte heller trots vatten och "percussion shocks". Det visade sig att själva nyckeln var för fjuttig, för då vi fick tag på en annan gick det i ett nafs.
Då reservdäcket var på plats visade en kollega mig till däckreparatören. Eftersom det tidigare konstaterats ett problem med ventilen blev jag överraskad att märka att däcket hade två hål som läckte rikligt. Reparatören, herr Sy, konstaterade att det lätt skulle gå att lägga in en innerring och sedan skulle ringen vara ok en lång tid framöver. Sagt och gjort. Det märktes att herr Sy var van att byta däck, för det gick i ett huj. Det ska nog skaffas 4 nya däck snart, trots allt. Misstänker att de är under rätt hårt slitage.
Pastorn i vår församling kallade oss till möte för någon månad sedan med resultatet att jag fick två egna gudstjänst-turer. Det var bara att låta sy upp en alba, eftersom församlingens är väldigt stor och lång. Jag var nöjd med resultatet.
Nu gäller det bara att förbättra min liturgi-vana på serer. Det är i princip lätt, eftersom man bara behöver läsa innantill, men jag skulle vilja bli bättre på det och kunna nyansera. Märkte t.ex. plötsligt att jag var inne i den allmänna förbönen utan att riktigt ha märkt hur jag hamnade där. Och så hade jag missat dagens bön, som man skriver själv, och fick improvisera på franska. Men vid det laget var jag så insatt i söndagens tema, att det inte alls var svårt att hitta orden efter att ha bett en tyst bön om ledning. Hade förberett mig på att själv översätta predikan till serer, men kyrkans president Thomas Diouf hoppade in och gjorde ett bra jobb. Och så har vi har numera en fin kör i församlingen och det är många väldigt glada för. (Tack Herre!)
Eftersom jag har en storebror som lärt sin syster att byta däck, beslöt jag mig att ta mig an uppgiften följande morgon. Trots att jag inte kände mig överdrivet varm svettades jag ymnigt i ansiktet.
Binta Marone, som jobbar hos mig tyckte hon ville pröva hon också.
Det var ett antal år sedan jag gjort det här senast, så det tog lite tid och jag glömde ett steg och fick backa lite. Men det gick riktigt bra tills vi skulle få upp bultarna. Det hjälpte inte att stå på la clée (skiftnyckelskaftet?), så vi kallade några killar till hjälp. De lyckades inte heller trots vatten och "percussion shocks". Det visade sig att själva nyckeln var för fjuttig, för då vi fick tag på en annan gick det i ett nafs.
Då reservdäcket var på plats visade en kollega mig till däckreparatören. Eftersom det tidigare konstaterats ett problem med ventilen blev jag överraskad att märka att däcket hade två hål som läckte rikligt. Reparatören, herr Sy, konstaterade att det lätt skulle gå att lägga in en innerring och sedan skulle ringen vara ok en lång tid framöver. Sagt och gjort. Det märktes att herr Sy var van att byta däck, för det gick i ett huj. Det ska nog skaffas 4 nya däck snart, trots allt. Misstänker att de är under rätt hårt slitage.
Pastorn i vår församling kallade oss till möte för någon månad sedan med resultatet att jag fick två egna gudstjänst-turer. Det var bara att låta sy upp en alba, eftersom församlingens är väldigt stor och lång. Jag var nöjd med resultatet.
Nu gäller det bara att förbättra min liturgi-vana på serer. Det är i princip lätt, eftersom man bara behöver läsa innantill, men jag skulle vilja bli bättre på det och kunna nyansera. Märkte t.ex. plötsligt att jag var inne i den allmänna förbönen utan att riktigt ha märkt hur jag hamnade där. Och så hade jag missat dagens bön, som man skriver själv, och fick improvisera på franska. Men vid det laget var jag så insatt i söndagens tema, att det inte alls var svårt att hitta orden efter att ha bett en tyst bön om ledning. Hade förberett mig på att själv översätta predikan till serer, men kyrkans president Thomas Diouf hoppade in och gjorde ett bra jobb. Och så har vi har numera en fin kör i församlingen och det är många väldigt glada för. (Tack Herre!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)