Aji Coumba Tacko

I ett av mina församlingsbesök i sommar är det tänkt att jag ska lära ut en dans. Jag kollade med en kompis som lovade att jag kunde filma henne medan hon lärde mig dansen. Tyvärr hade jag knappast förklarat tillräckligt bra. Senegaleser är så duktiga på dans att de inte förstår en finländares behov av strukturerad inlärning av koreografi steg för steg, med förenklande moment. Det är så uppenbart för dem hur man ska göra att det räcker med att visa några gånger och så är det fixat.

Min plan att göra en enkel video, gick helt i stöpet eftersom det kom en massa barn in på gården då de hörde trummandet. De dansade framför kameran, så att fötterna på dem som filmades inte syntes. Alla, vuxna som barn, var ivriga och mer intresserade av att ha kul och att interagera än att vänta på rätt moment i filmningen. Det var bara att ge upp mina ambitioner och dras med i stundens glädje, medan jag försökte få någon slags inblick i vad danserna gick ut på - för det var inte enbart Adji Coumba Tacko som stod på menyn, utan också sabar, sererdans och andra inslag.

Jag visade dem letka jenkka och försökte med macarena, tills jag insåg att jag inte längre mindes de sista takternas rörelser. Gagnam style slog jag genast ur hågen. Tillställningen avbröts då det blev dags för att bryta fastan och barnen måste gå hem.

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.

Oljad hand utom i kanterna.

Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 

Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.

Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

Mellanlandning

Dakar var bra, men det har känts skönt att vara hemma igen. Jag njuter på ett annat sätt av landsbygden nu och tar det lugnare. Tror det var bra för oss alla att jag var borta ett tag. Mina kolleger är motiverade och jag med, trots att Finland väntar. Nu ska jag strax ut och gå.

Skolavslutning!

På ILTS (Institut Luthérienne de Théologie du Sénégal) åt vi en måltid och tackade varandra för skolåret.
På väg hem firade jag själv ett avslutat kapitel med glass och te på café. 

Så är den här perioden i livet slut. Vi hade en dag med utvärdering och jag försökte smita in lite bibelundervisning också. Det har varit kul att lära känna de blivande prästerna lite. Jag tror det blir bra med dem. Jag har en skuggläroplan. Utöver själva ämnet försöker jag öva upp andra färdigheter som är till nytta: Skrivövningar, datoranvändning (ja, det ökar i dagens läge, speciellt om man ska skriva rapporter), sammanfattningar osv. Det känns som om missionärens liv är annorlunda idag än under mina föräldrars tid, men det är världen också. 

Jag har haft förmånen att vara med om flera gudstjänster här i Dakar. Kören är fin, trummorna gör mycket till upplevelsen och jag gillar att församlingen har söndagsskola med välsignelse av barnen efter nattvarden. Varje samling tar barnen på sig sin namnlapp och efteråt hängs den upp i det här trädet framme bredvid koret. För barn är det viktigt med regelbundna inslag och jag gillar det här. Det ger också barnen en plats i församlingen.