Drip, drop, drip, drop

Det kom ett litet regn idag. Med betoning på litet. Fast jag fick använda vindrutetorkaren i 5 minuter.

Kursliv med Toran

Jag har en annorlunda period i livet på gång: Jag undervisar moseböckerna (Toran) för kyrkans "nya" teologie studerande. Det är utmanande eftersom dagarna blir ganska långa med lektion och planering. Samtidigt gillar jag förstås att undervisa och att fördjupa mig i ämnet. Att undervisa vuxna och att undervisa sererer är en trevlig utmaning eftersom:

1) Både jag och de har vissa problem med franska, vilket även är en fördel, eftersom vi då också kan känna oss friare att tala trots språkfel.

2) Det är inte helt lätt att veta hur det jag säger förstås. Det fenomenet är förstås alltid närvarande, men det blir större med kulturella skillnader och det är samtidigt det som är spännande.

3) Vuxna sererer är inte lika snabba som finländska fjortisar att reagera spontant och säga sina åsikter. Jag måste säga att fjortisarnas reaktioner är ganska befriande många gånger. Vuxnas reaktioner är mer genomtänkta och artiga, vilket också har sina fördelar. Att slippa fundera på disciplin ger tid till annat.

I mitt kvarter finns en park och ett monument för religionsdialog. Senegaleser är stolta över att religioner kan leva sida vid sida här. 

Lektionerna hålls i studerandenas vardagsrum runt ett gemensamt bord. Tavlan är bra att ha och jag försöker använda bilder i undervisningen.

Jag har skummat igenom en massa böcker och texter på nätet för att hitta lämpligt material på franska. Dokumenten skickas på e-post och sedan sitter var och en och läser från in egen skärm. Det verkar lite väl high-tech, men det har många fördelar. För det första är det billigare än att kopiera upp många sidor på papper. För det andra är det bra att de studerande blir bekanta med hur man använder datorer. (Häromdagen övade vi att färga text för "understreckningar".) För det tredje är det så mycket lättare att fortsätta sin lektion när texten finns på datorn då strömmen gått och stängt av videokanonen. (Det händer ofta.)

Jag pendlar en timme varje dag. Förra veckan satt jag fast i en trafikstockning vid soptippen. En lång rad sopbilar stod på kö. Medan jag väntade tänkte jag att jag ju kunde ta en bild av det hela. Soptippen är som en långsträckt ås och det såg ganska fint ut. För att få en bättre bild sträckte jag kameran ut genom fönstret. Plötsligt smög en yngling upp vid bilen, snattade försiktigt och bestämt kameran ur handen och sprang sin kos. Jag han bara ropa "Ee!" och så var han borta. Det var en god läxa för mig. Hoppas han har bra nytt av kameran. Min telefon är inte riktigt lika bra på att ta bilder (inifrån bilen numera)

Att kräla i het sand är farligt - också för andra

Ormar, skorpioner, tusenfotingar och andra kryp mår inte bra av att kräla i het sand. Därför söker de sig till skuggiga ställen under dagen, t.ex. till en hydda av hirsblast.

Förra veckan gjorde vi ett besök i den sista av våra dagklubbar som ännu hålls i en sådan hydda. Läraren hade startat dagen tidigt eftersom den heta perioden hade börjat och inga barn orkar koncentrera sig i hettan mitt på dagen. För att inte tala om vandringen hem. Kring halv elva började det blåsa ordentligt. Vi fick oss alla en rejäl dos av damm genom väggar och tak. Överallt! Papper, ögon, bord, hår, krittavlan - allt var dammigt.

Annars var hyddan betydligt mer angenäm än ett klassrum. Den var sval och de små vindilarna som kom igenom väggarna hjälpte att hålla svetten på behaglig nivå. Solljuset sipprade in från tak och väggar. Ljudet av de nästan 40 barnen dämpades fint av hyddans material och av sandgolvet. Jag njöt. Desto mer eftersom det var påtagligt hur läraren gillade barnen och barnen litade på honom. Det var en skön stämning.

Under pausen kom vi att tala om kryp. Tydligen hittar de ofta skorpioner under hinkar eller lådor. Men skorpioner försöker komma undan. Annat kan det vara med ormar. Ibland klättrar de in via taket och då är det bara att få ut barnen och döda djuret. Under samtalet pekade min kollega på något under bordet där jag satt. Det såg ut som en mini-orm och den slingrade sig snabbt. Läraren tog sin sko och slog några gånger. Det var viss en giftig tusenfoting. 

Byn håller som bäst på att skaffa material till ett klassrum. Jag förstår dem. I den nuvarande hyddan måste läraren gå hukad eftersom hyddan redan rasat en gång i blåsten och taket nu är lågt. Varje år måste den byggas på nytt. Ett riktigt klassrum är hållbarare, kan låsas, är inte riktigt lika dammigt, kan vara mer skyddat mot giftiga kryp eftersom väggarna är solida osv. 

Trots detta ser jag en nytta i att inte stöda bygget ekonomiskt. Det är bra att byn har ansvar för byggnaden som det beslutits från början. I det långa loppet är det nämligen meningen att församlingarna själva ska ta ansvar för klubbarna och det ansvaret ska inte undermineras med att skapa kortsiktiga lösningar utifrån. Det man jobbar för själv tar man också bättre hand om. Vidare bor barnen redan i hyddor, även om de flesta säkert är gjorda av tegel vid det här laget. 

Däremot kan man mycket väl be att byn ska hitta medel att bygga sin klass och att barnen under tiden skulle skyddas från faror. Be att arbetet ska få bära långsiktig frukt.

Dakar

Jag är på arbetsbesök hos Tikums i Dakar. Det är som att vara i ett annat land: Här är svalt. Man kan promenera till matbutiker och kaféer med internetkontakt. Det finns all möjlig mat som inte finns i Fatick. Folk hälsar inte på samma sätt och man har en viss anonymitet. Fast lite senegalesiskt finns det: Viss byråkrati är fortfarande krångligt ;)